Mamman i bilen: ”Jag har haft en skitdag på jobbet, så jag är alldeles trött .”
Dottern tanketyst hela vägen hem. Plockar löv på gården. Pular vid sitt pysselbord. Plockar fram färg och glitter.
”Kom mamma, jag vet vad som nog gör dig lite glad. Att måla fina löv.”
Vet ni, det funkade!
………………………………………………………………………………..
blogg@bureborn 
Nej, hör nu hon ! Nu får hon sluta, annars börjar snitsaren lipa. Tänk på att snitsaren har ett lättrört hjärta, så gammal han är.
Här lipas det nästan också och någonstans i bakhuvudet hör jag en melodi: http://www.youtube.com/watch?v=1rS70d5RLpM
Oh, vilken härlig läsning!! Trycker på gillaknappen flera gånger om.
Signaturen P’s kommentar får snitsaren att undra hur denna gillaknapp egentligen fungerar. Själv brukar han alltid gilla sina egna blogginöägg och liksom vid detta bureborns inlägg står hans svart ruta ensam. Varför syns inte P’s tårtpapper? Eller tryckte han inte bokstavligen utan bara facebookmetaforiskt.
Vad gäller själva inlägget ovan kan vi berätta att Tildo tycker att det blå- och vitrandiga lövet är finast. Själv har hon eller han börjat gå lös med sprejfärg på de löv som ännu sitter på träden här utanför fönstret. Eller är det redan höst?
Mittåt (som man alltid sa förr om man gjort lumpen). Vi ser att även andra än snitsaren själv någon gång ”gillat” hans inlägg, vilket är roligt. Tanken att kunna uttrycka gillande utan att skriva en kommentar är god, men på denna blogg skulle snitsaren kunna sätta sin svarta fyrkant efter vart och vartannat inlägg och vad hade det då för mening. Om han rätt förstått bör han vara restriktiv med ”gillandet”, emedan det eljest blir urvattnat så som det möjligen blivit på facebook (?). Snitsaren ber alltså om råd hur denna modernitet ska hanteras.
Pumlan är vidunderligt klok, som en galax av visdom 🙂
Klart att det funkade! Barn vet ofta vad som behövs – omsorg och omtanke. Underbart!
Snitsaren – var absolut inte min avsikt att förvirra. Att ”trycka på gillaknappen” har blivit ett uttryck i min omgivning som även jag snöat in på, lättpåverkad som jag är. Med risk för att framstå som en riktig fossil kan jag meddela att jag ännu aldrig fysiskt tryckt på en gillaknapp och att Fejan är relativt okänd mark. Så något råd skall jag då rakt inte lämna i frågan, trots att jag svänger mig med begreppet.
Men skulle jag trycka på en gillaknapp för första gången så skulle det banne mig vara åt den härliga lilla historian ovan. Måste bara lära mig hur man gör först…
I bloggosfären finns det tydligen bara plats för ett gillande per inlägg. Jag försökte ”gilla” detta inlägg men då fanns det inget ställe att klicka på. Bara snitsarens svarta ruta. Skumt och dumt.
Man får hålla sig till glada gubbar: 🙂
Jumper, det verkar som om man måste vara inloggad (på sin egen blogg), vilket du inte kan vara, för att rutan ”You like this?” ska komma upp. Om någon redan ”gillat” kommer rutan upp ovanför avataren. Flera kan alltså gilla samma blogginlägg. Däremot kan samma gillare inte gilla mer än en gång.
Med dessa utvikningar (som vi ber om ursäkt för) bör det stå klart att i alla fall detta inlägg gillats av oss båda.
Det finns fossiler överallt. Jag hade inte ens en aning om att wordpress håller sig med gillaknapp. Uppenbarligen kan man odla sin hybris och gilla sitt egen inlägg. Varefter programmet hävdar: ”You and null other bloggers like this post”. Fastän Snitsarens – för dagen svarta avatar – uppenbarligen tryckt på samma knapp. Varför är han null?
Barn har verkligen en förmåga att sätta världen i perspektiv. Gör det lättare att värdera det som faktiskt är viktigt i livet. Till skillnad mot det som man bara tror är viktigt, i sin inskränkta vuxentillvaro.
Ja, så står det just när du ”gillat”, men när du går in på sidan igen (som nu) ser du att det står ”You and one other blogger”, och våra svarta spökavatarer står bredvid varandra. Det är också möjligt att man måste ha en wordpressblogg för att kunna gilla ett wordpressblogginlägg. Problemet med att ge eller få gillanden är väl att man kan börja sakna dem när de uteblir. ”Jaså varför tyckte han eller hon inte om det här nu då?”
🙂 Känner igen det där. Underbart!!
Så ung och så klok…
Jag undrar när den där egna barnklokskapen gick förlorad. Vuxen är inte alltid klokast.