Radical road. Visst låter det häftigt? Kolla in den röda ”banan”.
”Vägen” går alldeles nedanför de rödaktiga klipporna längs Salisbury Crags. Fast när jag och M sprang där var klipporna grå. Precis som alla katter är tidiga mornar innan dagsljuset målat världen i färg.
Vi lämnade hotellet vid kvart över sex på fredagsmorgonen. Mötte sju löpare första kilometern. Kutade i utkanten av en och annan park, och lite vilse på nymornade gator, för att ta oss till målet Holyrood Park, 260 hektar vildmark mitt i Edinburgh. Där ska man springa om man gillar terräng och är i Edinburgh. Det kunde jag läsa i brittiska RW på planet hem.
Tyvärr var det rätt långt till den där vildmarken från vårt hotell. Så vi hann bara famla oss fram bland stenblock och klippor på ”baksidan” av Salisbury Crags, och sen flyga tillbaka till stadskärnan längs Radical road. På vägen tillbaka hade det ljusnat tillräckligt för att vi skulle få oss en ordentlig sightseeingtur längs The Royal Mile upp mot Edinburgh Castle. Sämre början på dagen kan man få.
Mycket sämre. Det var hur häftigt som helst! Den där ”parken” skulle jag bra gärna vilja uppleva mer av. Kolla in bilderna på google. Eller varför inte skotska högländerna. Holyrood i kubik. Det vore supercoolt!
Jag har väl sagt det förut va? Att det inte finns något bättre sätt att upptäcka världen på än att springa den. Lördag morgon klev vi också upp sex och styrde stegen åt andra hållet. Följde ån The Water of Leith genom Dean Village. Det var förbaskat mörkt. Men vi anade hur vackert det måste vara i fullt dagsljus. Sen kan man ju alltid googla.
Resesällskapet uttyckte en viss oro över att våra morgonjoggar skulle innebära att vi sen låg för ankar resten av dagen. As if. Finns ingen bättre energiboost! Fyller man dessutom på med en full scottish breakfast: vita bönor, bacon, korv, blodpudding, rösti, stekt ägg på toast, tomat och champinjoner, orkar man garanterat upptäcka det som återstår av stan i timme efter timme. Bara man tankar öl och vinägerchips på en eller annan pup emellanåt.
På löpar- och promenadfronten en mycket nyttig resa. På matfronten hur onyttig som helst. På upplevelsefronten en åttapoängare, tio poäng kräver mer löpning. Kontenta: en klart lyckad semester.
………………………………………………………..
blogg@bureborn 
Blir faktiskt riktigt avundsjuk på din semestertripp. Kan nästan höra ”the bagpipes” i bakgrunden. Och du är förstås helt säker på att det var vägen du trakterade och inte bara puben med samma namn? Det skotska ölet kan ju vara lite bakslugt 🙂
”för gott öls skull har jag sålt mina skor
och satt mina strumpor i pant i en bod”
(R Burns)
Som framgått mina sparsmakade reseskildringar, har jag till skillnad från min sköterska aldrig varit i Skottland och kommer troligen aldrig dit heller. Då är det gott att det finns bloggare som besöker traken och förmår förmedla sina upplevelser så övertygande. Med farbror G som gratis komplement.
(Det närmaste jag och min vän jumper kommit brittisk natur är Hampsted Heath i norra London, men det var före den senares löparkarriär)
Oliver Sture: Som tur är är en pint Guiness lika mättande som en portion fish ans chips. Man är proppmätt innan man ens blivit småyr.
Snitsaren: Hampstead Heath var nummer två på listan över stadsnära terräng i RW. Äkta brittisk natur alltså. Han borde ha sprungit.
Men hallå! Irländskt öl i Skottland? – är inte detta helgerån? Fast för en löpare ett klokt val förstås. Svårt att kliva upp i ottan efter att till exempel ha bekantat sig med Tactical Nuclear Penguin.
Åh, det låter hur ljuvligt som helst! Och JA, att springa är det absolut bästa sättet att upptäcka ett nytt ställe. Det är som om alla sinnen förstärks. Plus att man hittar vägar och platser dit inga turistbussar går. 🙂
Oliver: Har aldrig stött på en sån pingvin, men den låter livsfarliga. Det blev en eller annan lokal edinburgh-ale också. Autumn Red blev favoriten.
Ingmarie: Eller hur! Ofta springer man också på tider då ”normala” turister sover. Jag älskar att uppleva en okänd stad vakna!
Ser ju helt fantastiskt ut! Har varit i Skottland endast en gång. I mitt ”tidigare”, ickelöpande liv. Vilket förklarar varför jag inte kände till de fantastiskt vackra löpstigarna. Helt magiskt!