Manisk tristess

”När man inte tränar för att må bra, utan för att man mår dåligt om man inte tränar.” Då är man i riskzonen för träningsberoende, om man får tro reportaget Besatt av träning i Svenska Dagbladet. Ett reportage som flitigt kommenterats, bland annat på Petras marathonblogg.

Just nu tycker jag det är skittrist att träna. Eller snarare – jag måste övertala mig själv att träna. Kräver stenhård argumentation. Knivskarp retorik. När jag väl kutar, när löparskorna slickar asfalten, då är det helt ok. Inte vrålkul, men helt ok.Rätt fint faktiskt.

Och efteråt är jag nöjd när jag  reggar träningen på funbeat. För det innebär att jag slipper ett irriterande glapp i kalendern. Japp, jag får dåligt samvete om jag inte tränar.

Jag mår alltså dåligt om jag inte tränar. Vilket väl måste  innebära att jag tränar för att må bra.  Eller?

……………………………………………………………..

Annonser

11 thoughts on “Manisk tristess

  1. Började kommentera det här inlägget men kommentaren blev så lång att jag gjorde det till ett eget inlägg på bloggen istället.

    Så jag säger bara hej istället!

  2. Svar på din fråga; JA!
    Jag tyckte f.ö. artikeln var ok men vissa saker reagerade jag på. Som att det skulle räcka med att ”träna styrka en gång i veckan och kondition en gång per vecka, i cirka 30 minuter per tillfälle.” Jag tror att i vår stillasittande värld behövs MYCKET mer! de flesta rör sig inte överhuvudtaget inte ens de där 60 min. /dag.
    Du finner snart lusten igen! och om inte så får du skapa den. 🙂

  3. Om man utsätter sig för regelbunden träning under en längre period, så skapas förstås ett beroende. Om man då gör avsteg från den här regelbundenheten får man förstås en slags abstinens. Det skulle jag inte kalla att ”må dåligt”.

    Jag tror att många tränar för att hålla en viss vikt, eller för att gå ner i vikt. Tillhör man den kategorin löper man förmodligen även risk att drabbas av ätstörningar. I den zonen mår många säkert väldigt dåligt av olika orsaker. En annan riskgrupp är troligen de som tränar på elitnivå.

    Men för flertalet tror jag att det är ett friskhetstecken när tränandet (motionerandet) ibland går lite tungt. Det är kanske rent av en förutsättning för att det ibland ska kunna gå lättare. Efter regn brukar solen dyka upp!

  4. God morgon:)
    Känner så igen mig i dina funderingar. Just nu upplever jag att det går jäkligt trögt, visst fixa kilometer kan jag, men jag har tex inte sprungit de värsta intervallerna på länge och det känns illa. Så nu har jag bestämt att denna vecka blir kravlös, alltså far jag ut och bara springer, utan pulsband, utan tidtagning, utan i förväg bestämda upplägg, bara lyssnar på kroppen och flyttar ena foten framför den andra, i den fart, och på det sätt, som för stunden känns bäst… så ger jag järnet nästa vecka:)
    Ha det super!

  5. Ja, nog är man i ”riskzonen” enligt artikeln alltid. Eftersom förnekelse ju är ett klassiskt beteende för missbrukare, är vi säkert flera som har lätt att ta till oss ditt smarta sätt att vända på resonemanget. Ger därmed legitimitet att fortsätta träningshysterin :-).

    Det finns naturligtvis gränser för allt, men nog tycker jag ord som god karaktär, starkt psyke eller målfokusering räcker ganska långt bort på träningsskalan för att beskriva en person som genomför träningen även de gånger glädjen inte finns där. Men som sagt – förnekelse…

  6. Jag tycker att din tanke är riktig, och den citerade tumregeln svarar också dåligt mot SvD-artikelns innehåll, där träningsberoendet handlar om något mer än bara att det känns dåligt att hoppa över planerad träning. För de flesta av oss som tränar är det ungefär samma sak att säga att vi tränar för att må bra eller för att inte må dåligt. Eftersom träning på rätt nivå är något nyttigt som skänker oss tillfredsställelse, tycker jag inte att det är märkvärdigare att disciplinera träningen än att vara noga med tandborstningen två gånger om dan eller se till att vi får ordentlig sömn eller vad som helst som kräver ett mått av regelbundenhet för att fungera. Vi vet vad som är bra för oss och när vi slarvar känns det dåligt. Sjukligt träningsberoende ser jag som något helt annat. Där handlar det väl om att ”inte få nog”, medan den normalt tränande är nöjd med att ha följt sin plan och tllåter sig att koppla av.

    När det gäller träningsdisciplin när det känns motigt, skrev jag om detta i våras på MaxochNisse:

    http://maxochnisse.se/2010/03/10/den-ofrivillige-loparen/

  7. Rubrikens kontradiktion är ju klockren!!

    När det känns så där motigt brukar jag bara göra, inte tänka så mycket. På med skorna och sedan ut utan för mycket krusiduller och efteråt känns det såklart alltid bra, det behöver ju inte alltid vara så ambitiöst, långt eller snabbt!

    Och, Ja, du liksom många av oss andra tränar för att må bra!

  8. Farsan: Har lämnat spår på din blogg…

    Ingmarie: Tro jag ska ta ett eller annat träningspass med klubben. Det brukar boosta löpglädjen.
    Håller med om att 30 minuter två gånger i veckan låter väl lite. Löjligt lite faktiskt. Möjligen räcker det för att behålla status qou – om personen i fråga äter nyttigt och lagom, har ett rörligt jobb och aldrig åker hiss. Typ.

    Oliver: Känner mig rätt hälsosam, delvis för att jag då och då tar mig en funderare på om jag kanske prioriterar träning för högt.

    Marie: Du är klok du! Det är otroligt va´ fri man plötsligt kan känna sig när man lämnar alla tekniska finesser hemma och bara kutar för kutandets skull. Ha en härlig träningsvecka!

    P: *bingo, bingo, bingo*. Det fanns ett par punkter i den där artikeln som fick mig att haja till och fundera. Men mycket annat som inte stämmer in på mig. Hysterin goes on! 🙂

    Jumper: Klartänkt! Jag tycker för övrigt att det är trist att borsta tänderna! Riktigt trist. Kräver faktiskt ett större mått av självdisciplin än att springa. Och aldrig har jag ifrågasatt varför jag gör det två gånger om dagen…

    Staffan: En viss känd skotillverkare har verkligen rätt – ”just do it!”.

  9. Jag fattar nog inte riktigt skillnaden på ”att träna för att må bra” eller ”att träna för att inte må dåligt”. Om man inte mår dåligt så mår man väl bra liksom… Träningsberoende är för mig snäppet värre: Om man får ångest om man inte tränar – då är det illa. Och ångest är inte samma sak som dåligt samvete…

  10. I mitt fall handlar det där mycket om att inte vilja svika. Svek som i det här fallet handlar om att inte respektera det träningsprogram som jag själv utformat. Ett program som skall vara min guide till att må bra. Eller under delar av året till att fixa en viss sträcka på en viss tid.

    Svek ger mig alltid dåligt samvete. Och bommar jag pass efter pass i mitt ”må bra”-program så kommer ju resultatet oundvikligen bli att jag inte mår bra. Hur jag än ser på det…

  11. Anneliten: Dåligt samvete kan alltid dövas, med choklad. Funkar dåligt på ångest. Än så länge funkar chokladen.

    Benet: Mmm. Önskar jag hade ett program, istället för bara en träningsdagbok. Siffror svart på vitt som visar att jag inte tränat ”tillräckligt” ger taskigt samvete.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s