Hade en lite kärra som draghjälp under passet. Karlavagnen.
Kanske var det Alkaids dragningskraft där längst fram på ”handtaget” som fick mina fötter att tassa lätt i mörkret. Eller så vägde jag helt enkelt mindre. Garmin kan vara tung på armen. När klockan inte är med flyter jag ofta lättare över asfalten. (Förmodligen för att jag springer långsammare när ögonen inte hela tiden dras mot displayen, och benen stressas av temposiffrorna. Men det är ju inte särdeles naturromatiskt.)
Pannlampan förorenade plötsligt natten med sitt led-ljus.
Släckte.
Ryggläge.
Om jag inte blivit kall hade jag nog nästan somnat där.
…………………………………………………………..
blogg@bureborn 
Jag läste just Bengt Olssons krönika i DN, där han talar om vad han får i ”pissrännan”, som kommentarsfältet i offentliga medier kallas av journalister. Tänker, när jag läser ditt inlägg, att om du vore en offentlig krönikör skulle du nog också få höra att du försökte göra dig märkvärdig och originell.
Här i denna ränna är klimatet, efter vad jag kunnat se, annorlunda och själv trycker jag hårt på gilla-knappen!
(Men inte har du väl tagit bilden själv?)
Ibland har jag min Garmin inställd så att jag bara ser pulsen. Vägledd till låg eller hög puls, beroende på passets typ, utan stressande hastighetssiffror.
Jag säger bara ”mörker-gasell-känslan”. Själv springer jag ofta utan att titta på klockan, men jag knäpper av den på kända ställen och ser efteråt hur jag har sprungit och hur det stämmer med hur farten känts. Detta tips om två flugor i en smäll är gratis.
(Senast jag låg på marken och tittade upp i skyn bör ha varit när jag gjorde en farfar-ängel i den snö som föll i oktober).
Jag röstar för att alla lägger bort sina gizmos och bra njuter av träningen.. börja med en vecka för att se om det ger lite mer romantik i livet 🙂
Jag har ju skaffat mig en hoj och antar att det är rätt stadard att ha en färddator på styret… men den kom inte med på köpet och funderar starkt på att skippa den inför vårens långa sköna åk på de Uppländska vägarna.
Eftersom jag har en träningsdagbok där man kan skriva in distans och tid så räknar ju den själv ut hur fort man har trampat… det torde ju räcka som information. *eget tyckande* 🙂
Jag blir med stressad av Garmin. När jag ska ta det lugnt blir det den vanliga ”start-stopp”klockan. Där ser jag bara tiden. Inget mer.Känslan styr. Fint att kunna välja!
Poesi med stjärnglans. Vilken ”rymd” i den underbara bilden….
Sant det där med klockan. Bör ”gömmas” på myspassen. Tempot får bli som det vill. Känslan får bestämma.
Snitsaren: Jag har väl aldrig försökt dölja att jag är ett tvättäkta pretto? 🙂 Och våldsamt glad över att vårt hörn av bloggosfären är ett ytterst vänligt sådant.
Tyvärr fixar inte min kamera vintergatan, så jag har snott bilden. Den är tagen med det stora teleskopet i Chile – eller är det Argentina? Men det var lika vackert i Trögden.
Anneliten: Pulsbandet har jag inte haft på mig på evigheter. Tycker att det skaver och kliar. Och så finns ju risken att det visar en utveckling man helst vill blunda för… sämre kondis.
Jumper: Men det kräver ju att man har koll på kända ställen. Det har inte jag. Alls. Och inte kommer jag ihåg hur det känts efteråt heller. Jag är alldeles för okoncentrerad.
Paljetten: Inte svära i kyrkan! 😉
Gizmos gör ju halva träningen – på vissa pass. Intervaller till exempel, då vill jag veta om jag blivit en eller annan sekund snabbare. Men de borde helt klart stanna hemma oftare.
Ingmarie: Men helt utan klocka springer du minsann inte. 😉
Benet: Myspasset har en tendens att bli en intern tävling så fort klockan sitter på armen. Vet inte om jag klarar att lämna den hemma i byrålådan, kanske får man avvänja sig långsamt och lägga den i fickan…
Romantik Sofia, ROMANTIK….
Jag kan ju inte som du hinna se ut över plyschklippta havreåkrar och se på gizmogrunkan samtidigt 🙂
Men när fan blir gamal går hon till kyrkan heter det ju. Så reta mig bara när jag till våren trampar runt med gps, kadenskontroll och all världens parafernalior. 😉