Först fattade jag ingenting. Det sprang löpare förbi min postlåda. Såna där riktiga. Med vattenflaskor i bälten runt midjan. Så jag blev tvungen att gå ner till vägen och kontrollera om jag sett rätt. Jodå. Då kom tre till nedför backen. Med löparryggsäckar.

Eureka! För att ta reda på om jag misstänkte rätt fick jag hänga ett tag nere vid lådan, pilla bort några gamla ballonger från ett sedan länge överståndet barnkalas. ”Är det ni som är KUL-gänget?”  Jo, det var det.

Jag hade totalt missat detta ultraevenemang om inte Lisette satt mig på spåret i en bloggkommentar. Sen hittade jag kuligheterna på FunBeat oxå. Nog blev jag sugen. Men med fyra timmar kvar till start på KUL-helgen, och en kropp som inte sprungit längre än 15 K på evigheter, var det lika bra att kasta in handduken innan tanken slagit rot på allvar. Attans!

Fast å andra sidan. Om man springer förbi min postlåda innebär det att man springer på den minst upphetsande vägen i hela Trögden. En och en halv mil till Enköping på trista, platta rakor och med tät trafik (för att vara på landet). Tro mig, jag vet.

En dryg timme senare var jag själv ute på samma väg.  Av fri vilja. Stakning på rullskidor tränas bäst på platta vägar. Raksträckstristessen får man dränka i 80-talsdisco. Men den förbannade trafiken irriterar igenom både musik och envist stirrande i asfalten. Just idag var det värre än vanligt med jaktlag som körde fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jagar man rådjur från bil numer?

……………………………………………………………………