Man har´t som man tar´t. Såna plattotydliga ordspråk kan få liv under ett långpass, kräver bara lite yttre stimuli.
(Lada vid ”påfarten” till Upplandsleden strax öster om Boglösa.)
(Ur gästboken utmed Lillkyrka fornstig.)
Kände mig varken ”kukig” eller bäst. Bara fundersam över krav på konstant smileläge, en superpositiv livssyn. Är du lycklig lille vän? Och om du inte är lycklig – vad är du då? Misslyckad?
Sen stängde jag av storhjärnan, och lyssnade. Frostludna steg frasar så vackert.
………………………………………………………………….
blogg@bureborn 
Frostludna steg… Lite skillnad på den poesin och det som klottrarna lyckats få ur sig.
Ja vad är man då? Man behöver ju inte vara varken misslyckad eller olycklig för att man inte är ständigt Stomatol-leende lycklig. man kanske är…ingenting?
Minns inte vad jag tänkte under min jämförbara löpning delvis längs en annan led, Roslagsditon, runt Angarnsjöängen, och inte såg jag några spännande anteckningar heller. Kunde möjligen ha klattrat upp i fågeltornet läst om spännande obsar i gästboken där och på hemvägen sprang jag förstås förbi stenen, där någon (för länge sedan) skrivit ”elefant”.
Snitsaren vill få sagt att han fastnat för ordet ”plattotydlig”, som han finner intressant med olika betoning. Platt och otydlig på samma gång?. ”Var får hon allt ifrån” undrar han.
När jag växte upp fanns inga optimistkonsulter eller krav på ständiga leenden. Man visste att man hörde hemma i Jämmerdalen och att le alltför brett var att förhäva sig. Visst kunde man även då uppnå lycka och salighet, men först i livet efter detta.
Idag har förväntningarna på den himmelska lyckan flyttats till jordelivet. Vi förväntas gå genom tillvaron med mungiporna i ständig höjd med örsnibbarna.
Själv har jag lite svårt att anpassa mig till det nya. Hunden i mig blir osäker och förvirrad när jag möter en ständigt leende människa och jag får utslag när jag möter professionell tillgjordhet.
Professionell butterhet däremot, den kan jag stå ut med och jag är nästan säker på att Leif G W Persson är lyckligare än Anna Lindmarker.
Anneliten: Jag tycker ändå klottret är lite rörande, de smilande ansiktena kontra orden. Ser framför mig att det är byns 10-åriga rebeller som cyklat ut till ladan (som ligger långt från närmaste hus)och känt sig riktigt, riktigt tuffa.
Ingmarie: Det är ju inte så illa. Bara vara, alltså.
Jumper: Elefant? Hm? Är den stor, stenen?
Plattotydlig föddes ur ett antal ut(in)vecklingar av plattityd.
Oliver Sture: Jag brukar anklagas för att alltid gå runt och skratta – bäst att se upp så jag inte blir biten om vi skulle träffas någonstans. 🙂
Jag är alltså glad, men inte obotlig optimist. Liksom i dig kliar det i mig när det blir för mycket. Du vet, ”sin egen lyckas smed”. Man hamnar ju likt förbannat alltid i Hudiksvall, som de sjöng, Euskefeurat i Pessimistkonsulten. http://www.youtube.com/watch?v=peY68tKiWgM
Nej stenen är högst 70 cm hög.
Leif G W persson och Anna Lindmarker !!! 🙂 🙂
Fast när jag tittade lite noggrannare under morgonens två varv runt motionsspåret, så kanske stenen har en liten utbuktning som kan tolkas som en nos. Kanske en sjöelefantunge?
Frostluden…. Underbart ord!
…och glad ska man väl få vara. Om man vill, alltså. Annars kan man väl få lov att låta bli.
Jag är ofta glad. Speciellt när jag får syn på (nya) vackra ord. Och när jag springer. Om det inte går för fort det vill säga. Eller, jo, glad är jag nog även då, men då syns det inte. Orken vid snabbpass räcker liksom inte till att även sträcka de otaliga ansiktsmuskler som bildar ett leende. Undrar förresten om Haile kommer att le mer sällan nu när han lagt av med springandet…?
Jumper: Helt klart en sjöelefantunge!
Benet: Han såg inte alls glad ut på presskonferensen, Haile. Slokande axlar och haltande gång. Så besviken och så ledsen. Jag hoppas verkligen att han hittar andra glädjeämnen i livet än löpning på elitnivå. Undrar om elitlöpare kan finna någon glädje i att springa för lusts skull?
Klart elitlöpare kan hitta glädje även efter elitsatsningen. Ingmarie är ju ett strålande exempel. Fast i mina ögon är hon nästan elit nu med… 🙂
Ja, du tog exemplet ur mun på mig. Jag tänker att det ligger närmare till hands att löpare och skidåkare fortsätter på motionsglädjenivå än till exempel höjdhoppare, helt enkelt därför att det är ett enkelt sätt att hålla sig i form. Låt mig gissa att Haile kommer att få svårt att sitta still efter några veckor… Det verkar inte heller ovanligt att andra än elitidrottare än löpare (t.ex. Kajsa Bergqvist) börjar springa efter karriären. Om de inte spelar golf förstås.
Löpning är helt enkelt en ultimat sport för pensionärer. 🙂
Kan för övrigt tillägga att vintervändbanan, som jag premiärsprang för vintern idag, har blivit fullklottrad i min frånvaro. På asfalten kan man nu bland mycket annat läsa det ovan nämnda genitala palindromordet.
Har precis upptäckt att jag kan svara på varje kommentar för sig. Sent ska den gamla hunden fatta.
Asfaltsklotter som sitter trots snöslask. Sprayfärg? Ja, det gäller ju att få det viktiga man vill uttrycka att leva kvar. Då förslår inte tavelkritor långt.
Man ska visserligen inte skåda given häst i mun, men separata svar gör samtidigt kommentarsfältet svårare att överblicka. Även om inläggen på denna blogg lyser som slipade diamanter, är även kommentarerna värda att läsa. Nytillkomna sådana kan vara svåra att upptäcka om man inte har den angivna siffran för antalet kommentarer i huvudet. På min usla blogg är läsarnas inpass inte bara anrättningens krydda utan även en stor del av matnyttigheten, varför jag anger senaste kommentarer i högermarginalen, en service som jumper också drivit igenom på bloggen MaxochNisse, även där med det maximalt möjliga antalet 15.