Det blåste rena fhönvindar på gymmet idag. Brisen är kraftigt när samtliga roddmaskiner är i farten. Fesljummen och fuktig luft som delas och omfördelas mellan flåsande torroddare. Luktar svettsyrligt och kladdar fast överallt.
Men det blåser åtsminstone varmt där i likars sällskap.
Värre är det med det småkyliga vinddraget som uppstår på jobbet när jag greppar träningsväskan för ett lunchpass. Stressade kolleger ser inte med blida ögon på att jag ”smiter”, när de sitter och knattrar som galningar på tangenterna med telefonens head-set klistrat vid örat. En gång i veckan, där går tydligen smärtgränsen, mer frekvent än så och klimatet kallnar.
Jag hyser iofs viss förståelse. Jag kan också bli irriterad när andra ”slöar” och jag tvingas jobba. Ta dammsugningen till exempel. Vågar sig sambon på att sitta i soffan när jag tar fram städredskapet dunkar jag hårt åt inredningen med dammsugarmunstycket.
Men nu smiter jag ju för guds skull inte! Ingen gör mina arbetsuppgifter när jag är borta, och ingen får mindre att göra för att jag sitter vid mitt skrivbord. Vi arbetar nämligen var och en med vårt. Jag jobbar dessutom in samtliga mina stipulerade arbetstimmar, oftast klockan sju på morgonen när bara städerskan är vaken. Resten av arbetskraften drösar in vid sisådär 8-9.
Men det hjälper inte mot sticket i ögonen på kollegerna när de får nys om att jag tänker träna/har tränat. Snart får jag helt enkelt smyga ut om en tjuv om natten, med en tjock yllehalsduk som skydd mot eventuell bister snålblåst.
…………………………………………………………..
blogg@bureborn 
Skit i kyliga blickar! Jag tror de beror på att du påminner dina kollegor om deras träningsbrist. Deras dåliga samvete omvandlas till kyla mot dig. För att du påminner utan att säga ett knyst.
Jag kan relatera till det där men jag tror Anneli har en poäng. Ingen gör heller mitt jobb när jag tränar men jag är så trött på ursäkten/jargongen ”jag har sååå myyycket att göra, jag hinner inte”. Alla hinner, om man vill!
Själv springer jag 2 ggr/v på lunchen. Skulle jag springa ännu fler luncher så skkulle jag nog känna ungefär som du.
Det var förresten jag som skrev den anonyma kommentaren…
Anneliten: Visst borde jag rycka lite mer på axlarna, men samtidigt känner jag att jag kastar åtminstone lite grus i glashuset. Kan själv känna ett litet, litet uns av irritation över kollegan som tar tre veckors semester när vi har som stressigast på jobbet. Och våra arbetsuppgifter har inte ett skvatt med varandra att göra. Fler kålsupare, du vet. 🙂
Säkert är det många som blir lite bistra i synen på grund av eget dåligt träningssamvete. Även om jag nu jobbar på en rätt hurtig arbetsplats, 3 av 40 springer maraton till exempel, folk åker Vasaloppet och simmar Vansbro osv osv.
Staffan: De värsta är att det inte bara är ngt som de säger, de tror verkligen på att de inte hinner. Är helt övertygade. Ända tills man frågar varför de inte kliver upp en timme och morgonjoggar, eller varför de inte springer till jobbet när de bor lämpliga 5 km ifrån , eller varför de parkera i soffan vid åttatiden på kvällen. Då brukar en del surna till… Andra konstaterar att det uppenbarligen handlar om prioritering.
Hehe, känner igen det där.
För ett och ett halvt år sedan en varm och skön sommardag bestämde jag mig för två saker: Lunchspringa en dag i veckan. Jobba hemifrån en dag i veckan. Efter semestern pratade jag med chefen och fick ett ok.
Jag har hållit mitt löfte, även om chefen är en annan idag. Jag har till och med ”utökat” löftet genom att bytt hemmajobbsdagen mot en HELT LEDIG dag i veckan.
Övertygad som fan själv om att det jag gör är rätt, är bra, är hälsofrämjande och motivationshöjande.
Lik förbannat dras jag med sjukt dåligt samvete vissa tisdagar då jag tycker mig kunna känna vibbarna av en viss avundsjuka eller oförståelse från mina kollegor. Jaså, du ska springa idag också?? Långa blickar i ryggen då jag smiter iväg med min ryggsäck och trippar de många trapporna ner i omklädningsrummet i källaren.
Dock tror jag att det i mångt och mycket är mina egna antaganden och hjärnspöken. Som om jag på något konstigt sätt kanske ”borde” ha dåligt samvete för att jag ”smiter” till något riktigt roligt från något inte lika roligt.
Andra veckor skiter jag fullständigt i om någon ”tycker på”. Och jag jobbar på att detta ska bli den dominerande känslan majoriteten av tisdagarna. Och det tycker jag att du också ska göra. För lunchlöpning är något alla vettiga arbetsgivare bör främja och till och med premiera!
Amen och Halleluja!
klart kollegorna får dåligt samvete av att dels se dig vara morgonpigg och sedan ovanpå allt gå och träna på lunchen när de själva tycker det är ansträngande att gå till bilen på morgonen….att de sedan vet att du springer längre i sträck än de cyklat sedan -80 talet det kan inte va lätt 🙂
Vilka ogina kollegor du har. Vet dom inte att den som tränar på lunchen eller springer till jobbet är extra effektiv under arbetstid?
Själv tog jag ofta långluncher(långpass) men fick aldrig ovett. 30 minuter officiell lunch kunde ibland bli 2 timmar och 30 minuter. Hade visserligen som tidningsman ett fritt jobb men med mobiltelefon var man alltid anträffbar och kunde på så sätt ”jobba” trots att man var ute och sprang. Efter löprundan var artikeln snabbt klar- så är det nog i många andra yrken också. Som grädde på moset hade jag i en löneförhandling lyckats utverka 1 timma löpning per dag utan löneavdrag (men det kände inte kollegorna till).
Mitt tips är att försöka förhandla dig till gratis löptid- skattefri förmån som inte kostar arbetsgivaren något, tvärtom en vinst för alla. Dessutom behöver du inte ha dåligt samvete.
Själv privilegierad med tid för löpning när som helst på dan, vill jag lägga ett ord för en bibliotekarie i min omedelbara närhet, som har kort lunch och ett arbete som någon annan får göra i händelse av för lång bortovaro från de små biblioteksfilialer, där det dessutom saknas dusch.
(Att sagda bibliotekarie börjar arbeta sent om dagarna och följaktligen kan springa på morgonen om hon skulle orka, är en annan sak).
Äsch, vad tråkiga de är! Kanske dags att prata ut om det? Bättre att lyfta fram alla åsikter på bordet och att poängtera att du, som du säger, gör det du ska och att du faktiskt får arbetet gjort!
Jag kavlar upp ärmarna i din ringhörna. Stå på dig.
Benet: Du har säkert rätt, det är nog mer mina egna dåligt-samvete-demoner som spökar än kollegerna. Oftast.
En ledig dag i veckan. *Suckar drömmande*. Tror banne mig jag ska fundera på saken, ibland kan man ju faktiskt fundera på hur man prioriterar i livet. Ekorrhjulet eller egentiden.
Jens: 🙂
Gäller möjligen, typ en person på mitt jobb. Eller två. Det pågår ett jäkla hurtande. Fast efter arbetstid…
Björn: Strålande tips! Hade inte ens tänkt den tanken.
Finns det vetenskapliga bevis för att man är effektivare? I så fall ska jag plantera bevisen som lektyr på toaletterna. Och på chefens skrivbord, när jag nu snart får en ny sådan. Som tyvärr inte springer. Annars hade säkert förhandlingarna gått betydligt enklare.
Jumper: Ja, jag borde förstås inte klaga…
Paljetten: Vem? Jag? Men jag är ju konflikträdd! 🙂
Avundsjuka är en hemsk sjuka. Bjud med dem vet jag! Eller föreslå dem komma tidigare så de kan hinna med något de vill göra på sin lunch! Eller bara leeee när du sticker ut. Och vinka! 😉
Ingmarie: Det lilla gröna monstret botas bra med varma leenden, det har du så rätt i. Synd bara att det syns så dåligt när jag gömmer mig bakom halsuken… 😉
Jo, du ska visst klaga! Annars kommer jag att sluta läsa din blogg.
men du kan fortfarande vinka. Och kasta slängkyssar. 🙂
Jag lovar att klaga vidare. Och kasta slängkyssar!