Jag har aldrig hamnat i vinkelvolten med ordet ”typ” (antagligen för gammal). Eller ”ba”, ni vet ”hon ba”, ”dom ba”. Som tolvårig missbrukade jag däremot ”liksom” å det grövsta. Och nu är allting ”meckigt”. Ja ja, det förekommer kanske inte i var och varannan mening – med det är oroande vanligt.
Skidåkning till exempel. Det är meckigt. Löpning vintertid är iofs oxå rätt meckigt, med alla klädesplagg och reflexprylar man måste trassla in sig i. Men sen knyter man bara på sig skorna (ok kanske dubbarna också) och sticker ut.
Skidor däremot. Det börjar redan innan man börjar lokalisera sitt underställ. Vallning. En hel vetenskap. Minns hur det luktade i garaget när pappa stod omgiven av ett dussintal färgglada burkar och strök på kallvalla med ett kvasiantikt strykjärn. Sen hade man ändå jäkulst bakhalt, eller en decimeter klibbsnö i spannet. Men utvecklingen går framåt. Glidvalla på flaska och fästvalla som tejp. Guds gåva till bara-halv-meckiga skidåkare!
Sen klär man på sig. Slipper reflextrasslet.
Hämtar skidorna. Och stavarna. Försöker bära ner dem till bilen på ett proffsigt sätt. Skidhandskarna kletar fast i tejpen. Stavarna hakar fast i rosbusken. Och sen glider skidorna utmed bilens sida, mot vilken man ställt dem medan man letar efter nycklarna till takräcket.
Kör en och en halv mil till skidspåret. Försöker se ännu proffsigare ut när man tar skidorna av tackräcket. De rasar naturligtvis utmed bilens sidor medan man hämtar stavarna i bagaget.
Ute i spåret. Träffar på en svettig man, som sliter med en snösläde i blåbärsriset och försöker skotta upp snö från skogen till själva spåret. Ett spår som är sladdrigt, obefintligt längst ner i varje utförslöpa, med totalt sönderhackat stavfäste. Men man kan inte bli sur över sånt, för man såg ju just mannen med snösläden. Och vet att han sent på kvällen släpar en spårmaskin bakom en skoter. Meckigt är bara förnamnet.
Springer gör man på ett sätt. (Ok , undantaget sillysteps = löpskolning.) Skidor åker man på tre. Det sitter inte i någon ryggmärg, men utmanar definitivt den. Och samtidigt måste man snyta sig i farten. Meckigt.
Men jäklar vilken suverän konditionsträning! Och så är det liksom ba så roligt också. Typ.
………………………………………………………………….
blogg@bureborn 
Bra beskrivning.Känner igen hur det var. Därför förenklar man med åren.
Oftast tar jag på mig samma kläder som när jg springer, tar mina skate-skidor (vallas en gång om året), promenerar upp till Vårbyspåret (700m) och åker där på, av klubben, bra pistade skatespår, utan sladder – och alltid med snö.
Fast numer är det sällan. Tyvärr. Ska bara köpa en ny utrustning, då jäsiken!
Jag har knappt åkt skidor alls sedan jag flyttade hemifrån. Far min vallade alltid perfekt (och solen lyste alltid på sommaren) när jag var liten. Jag har aldrig vågat att ens försöka. Det var alltid omgivet av mystik liksom (jo, jag tillhör ”liksom-generationen”) – det där vallandet.
Farsan: Har du nött ut din gamla – eller försöker du bara hitta på ursäkter. 😉
Mälardalen och skidåkning är inte lika självklart som Norrland och skidåkning. Skatespår har jag faktiskt bara sett på en anläggning i Uppsalaområdet. Och inte finns det skotrar i bygden heller, så man kunde fixa sig ett eget på legdan runt knuten.
Anneliten: Fadern fnös lite när jag blev alltför lyrisk över tejpen. Räknas nog som fusk, eller åtminstone synnerligen amatörmässigt.Och totalt omagiskt.
Men den riktiga glidvallan måste förstås på inför säsongen ändå. Det sköter sambon. Då luktar det precis som det ska.
Trots att jag åker på helt ovallade träskidor med militärkängor på fötterna och bara har några hundra meter till skidspåret, tycker jag att det är bökigt (=meckigt?) att komma iväg, antingen jag tänker åka fort löparklädd eller långsamt iförd vanliga kläder. Jag tror att jag på något vis varken ser det som riktig träning eller bara rent nöje och har svårt att bestämma mig.
Jumper: Det kan alltså lika gärna sitta i skallen. Det kan möjligen inte vara både ock? Nöje och riktig träning?