Minns nån den här:
Först fanns det en blogg: blogg@bureborn. Sen fick den en kusin: jogg@bureborn. Jo, det fanns faktiskt en tid när jag lyckades hålla liv i två bloggar samtidigt…
Jogg-bloggen var enklare än blogg-bloggen. Den var i princip inte mer än en något fylligare träningsdagbok.Varje träningspass avslutades med dusch och blogginlägg. För sånt behövs inte mycket tid eller inspiration, bara att rapportera av.
Då, när löpningen var rätt färsk i mitt liv, spelade den en större roll. Kanske huvudrollen? Den var åtminstone sig själv nog. Hur intervallerna kändes, hur långt jag sprang, om knäna gnällde. Det räckte liksom med det.
Nu, när löpningen är en självklar del av mitt liv, huserar den i kulisserna. Tillsammans med annat man gör av bara farten. Typ, borstar tänderna. Någon som är intresserad av märket på min tandkräm, eller om jag borstar tuggytorna först?
Vart jag vill komma med detta? Att det är fasen så mycket svårare att blogga när det inte längre bara handlar om att avlägga rapport. Och ändå, mitt huvud fortsätter att producera blogguppslag. Hittar små korn än här, än där.
Så.
Jag drar inte ur kablaget. blogg@bureborn får leva. Stappla vidare som den inkonsekventa, sporadiska prettolöparblogg den är. Jag behöver min egoarena.
Och jag behöver er!
Upptäcker att jag – när jag inte bloggar själv – inte heller besöker andras bloggar. Får ingen inspiration, inga perspektiv. Det blir f-n så fattigt och färglöst i livet!
…………………………………………………………………..
blogg@bureborn 
Jaaaa! Och vi behöver dig!
Tänkte på dig i morse när jag satte mig på bussen till Enköping, tänk vad kul om du hade varit med på långpannan idag! =)
ÄNTLIGEN! 🙂
Känner så igen det du skriver. Min blogg har följt ungefär samma mönster. Därför blir inläggen även hos mig så mycket mer sporadiska än den tiden då allt som hade med löpning att göra var nytt, spännande och, enligt mitt dåvarande jag, värt att rapportera om.
Inläggsfrekvensen är egal. Låt inspirationen styra. Och för min del får din blogg mer än gärna vara ett eko av ditt ”pretto-ego”. Det är ju det den SKA vara 😉
Skönt att ha dig tillbaka. Det berikar.
Jag kan inte säga att jag varit orolig. Du har alldeles för många oskrivna ord för att vara utan blogg. Det skulle möjligen i så fall vara om du lämnade oss för andra forum, om du blev krönikör i något magasin eller började skriva en bok eller nåt. För övrigt vill jag veta allt om din tandborstning. Med mera.
Naturligtvis känner även jag igen i vad du skriver om löpningens roll i livet. I början av min veterankarriär tänkte jag löpning jämt och tyckte att varje pass var intressant att analysera. Så inte nu, även om jag springer nästan lika mycket som förr. Jag skriver några (samma) rader på ”jogg” och ”funbeat” och sen är det oftast inget mer att tillägga om just löpning.
När det gäller din blogg brukar det mesta vara intressant, antingen det är löprelaterat eller inte, och jag är övertygad om att det skulle vara roligt att läsa om dina tandtroll också. Bara så du vet.
Tänk att det skulle ta dig sån tid att komma till insikt om vad vi andra vetat hela tiden: vi behöver dig, du behöver oss. Hur skulle annars alla pretentiösa bloggar kunna leva?
Välkommen tillbaka då!
YEAH!
Och bloggvärlden behöver en Bureborn som förser oss med träffande uttryck som ”Egoarena”! Det där huvudet är inte lika lätt att få stopp på, bäst att ha en Egoarena för att skriva ner vad det nu kommer på!!
Yippiyayey! Sporadiska inlägg är fine. Bara du är kvar 🙂
KRAM sötnos!Vilken lycka för oss andra att du vill vara med! Att du vill fortsätta dela med dig av dina underbara, kluriga funderingar! Tack!
Mitt blogg-alter ego ser ditt blogg-alter ego som en kär vän. För träffats på riktigt har vi ju aldrig. Ändå berikar du mitt liv med dina texter – jag är glad för det sporadiska och kommer fortsätta läsa. Så länge mitt alter ego bloggar. För som du skriver – man läser mer om man skriver själv. Då blir man liksom en del av parallellsamhället som bloggarna utgör.
Ja!
Gulle er alla igen! *kramar hårt*
Aj !!