Under vintern har jag funderat på vilken betydelse underlaget har för löptempot. Snömodd: plus 45 sekunder per kilometer. Blankis: plus två minuter utan dubbar, vurpor inräknade. Har tyvärr inte kommit fram till någon användbar matris.
Efter gårdagens upplevelse i skidspåret är jag dock helt säker på att löpning omöjligt påverkas i lika hög utsträckning av underlaget som skidåkning. Även om det är barmark och lutar nedför måste ju löparen aktivt sätta ena foten framför den andra. Inget är gratis.
Lite is – ok mycket is – i spåret, och det går att svischa fram 45 sekunder per kilometer snabbare i skidspåret utan att det kostar några extra pulsslag. Tvärtom. Jag hade fullt sjå att jaga upp pulsen i en nivå som kan räknas som träning. Vilket iofs delvis beror på att jag är löjligt farträdd. Is och skarsnö gör ont om man faller. Riktigt ont.
Som kass skidåkare diagonalar jag i vanliga fall alldeles för mycket. Igår i princip inte alls. Bara att staka sig fram genom landskapet och försöka ignorera det skärnade ljudet från skidor som nöter mot stenhårda spårkanter. Staka ner. Och staka upp.
Utom i de riktiga nedförsluten. Där var det bara att trycka baken mot backen. Ända sättet att bromsa det skenande ekipaget som inte hade annat val än att slaviskt följa dit rälsen bar. Som tur var inte käpprätt år skogen, utan rakt in i skrattcentrum.
……………………………………………………..
blogg@bureborn 
Jaha, då vet jag var jag kan utmana dig: Löpning på blankis utan dubbar. Med mitt korta löpsteg tappar jag inte så mycket.
Annars står jag mig slätt, inte minst med skidor på fötterna. Jag är ingen dålig skidåkare, trots att jag diagonalar som Sixten och Assar eller möjligen dubbelstakar, men dina farter skulle jag inte komma i närheten av ens med plastskidor. Du är bättre än du tror!
Hm, ”dubbelstakar med frånskjut” menar jag nog?
haha…det är väl bra med stakträning, snart är du nog gripen av fartens tjusning;) Ha de bra i skidspåret!
Jag säger som Jumper; Du är bättre än du tror! Jag hade varken vågat eller kunnat staka mig fram på isen! Hu! Absolut livsfarligt för de där brädorna under fötterna lever ju helt sitt eget liv!
Räls ä fusk! Du förstår snart varför jag tycker det.
Jumper: Du skulle lätt klå mig på blankisen. Jag håller nämligen knapp styrfart eftersom jag är livrädd för att drutta på ändan. Är så lycklig över mina dubbskor!
Marie: Jag gillar stakning. För då slipper jag hålla koll på balans och rytm. Bara harva på! 🙂
Ingmarie: Tro mig, när spåret är som en räls lever de inte något eget liv, skidorna. Då följer de snällt spåret som bandhundar och det är bara att haka på. Och hålla sig på benen.
Farsan: Skate är fusk!
Låter härligt med skidåkning ”slätförs” som ”Staffan & Bengt” aka ”Brännström & Hedlund” en gång myntade…
Har aldrig provat på denna ädla konst. Har liksom aldrig känts ”lönt” eftersom jag bor där jag bor. I ett Skåne där vi ALDRIG har snö mer en en eller ett par dagar om året. Jo, tjena.
Att åka nerför på längdskidor i isiga spår låter ungefär lika galenskapsaktigt som att flyga nerför småstigar i kuperad skog på en MTB. Om inte värre? 🙂
Kör hårt i spåren!