Nu vet jag vad som felas i mitt sporadiska bloggliv. Jag väntar alltid med bloggförsöken till aftonen (= fritiden). Följaktigen sammanfaller bloggtidpunkten med tidpunkten för all hjärnverksamhets avstannande. Vid sjusnåret går nämligen de flesta små grå i dvala, och de få som fortfarande kämpar fram i vindlingarna simmar i slow motion.
Vid halvsex på morgonen däremot. Då knäcker jag SvD:s lördagskorsord i ultrarapid.
Kliva upp vid fem för att blogga?
……………………………………………………………
blogg@bureborn 
Ett kort inlägg, som väcker en morgonslö snitsare. Jag anar att du medvetet och pedagogiskt ställer den ordagranna betydelsen av ”ultrarapid” mot uttrycket ”Slow motion”. För oss som växte upp på 1950-talet hade begreppen varit synonyma och det dröjde bra länge innan jag förstod att ”ultrarapid” gällde kamerans hastighet vid filminspelning. Ännu idag lever den gamla långsamma betydelsen kvar i min hjärna och därför tänkte jag fel vid en första läsning här.
När det gäller tid för att skriva blogginlägg faller ödets lotter olika. Om jag berättade vilken tid det tar för mig att (vid alla upptänkliga tider på dygnet) klämma ur mig mina litanior, skulle du nog säga ”Skaffa dig ett liv!”. Numera hinner eller orkar jag inte ens lösa korsord som förr, utom möjligen DN’s dubbelkryss någon sällsynt gång.
Att tid inte behöver vara allt, visar denna blogg med eftertryck!
Jumper: Jag tycker faktiskt du verkar ha det bästa av liv! Att få styra all sin tid (nåja, nästan) efter eget huvud. Ibland önskar jag att jag själv kunde hoppa av ekorrhjulet, men jag brukar ramla ner på jorden när räkningarna trillar in. Naturligtvis skulle jag kunna prioritera annorlunda, men än är jag inte beredd att försaka den där bekvämligheten som kostar pengar. Ecco – ekorrhjul. Och ibland är det faktiskt riktigt roligt att löneslava. Idag till exempel får vi chokladtårta!
Ja, förutsättningarna ska jag sannerligen inte klaga på, men det gäller att ta vara på sin frihet. Tyvärr tycks mer tid också ge långsammare arbetstakt, vilket tyvärr inte alltid ger så mycket bättre resultat. Tidsbrist och negativ stress önskar jag inte, men en liten lagom deadline då och då kanske vore en spark i baken innan den riktiga bokstavliga deadlinen närmar sig.
Snitsaren: Eller så är det just den långsamma takten som är vad kroppen och knoppen väljer när man lever som bäst?
Fast å andra sidan minns jag att jag, under den korta persod när jag försökte leva på min konst, stressade upp mig ngt otroligt om jag hade mer än en grej per dag inplanerat. Tandläkaren och färgaffären samma dag = totalt adrenalinpåslag. Särskilt mycket hanns inte med i det livet.
Med gott om tid följer inte bara möjlighet att göra allt i lagom takt med eftertänksamhet och noggrannhet utan också dessvärre möjlighet att överarbeta och fastna i oviktigheter. Att vardagens få nödvändigheter ibland blir satta på undantag är ännu en paradoxal biverkning. Till och med jumpers löpning kan ibland kännas som ett störande moment, när dagen ska ägnas åt annat.
Att försöka leva på sin konst där pengabrist blir ett slags oupphörlig deadline i sig, låter annars som ett stressigt liv oavsett störande vardagstrivialiteter. Men vad vet jag om sådant…