Punkthöjd. Spenderade dagens löppass med att spana efter en sån. Hur fasen ser en punkthöjd ut i verkligheten?
Tänkte jag skulle bli lite bättre på att se saker när jag springer. Orientera mig. För det behövs karta och kompass. Och en förmåga att översätta kartbilden till verklighet och tvärtom.
Vuxen nybörjare. Det är jag det. I IF Thors OL-skola. Kände mig som en katt bland mullehermelinerna. Craft istället för Haglöfs. Nike istället för Nokkian gummistövlar. Smärre kulturkrock.
Första skoldagen i torsdagskväll. Fem nybörjare följde Sven tätt i hälarna. Rätt basic. Som att vända kartan rätt, välja rätt i stigkorset, avkoda karttecken och färger. Karttecken i hemläxa. Nästa vecka ska vi springa en vit bana. Eller snarare gå. Vi får inte röra oss snabbare än vi orienterar. Ankmarsch således. Ska leta fram mina stövlar.
Punkthöjden? Är inte sker på att jag såg någon. Kanske finns det bara höjder i Trögden. Men jag såg annat. En havsörn, eller möjligen en kungsörn, en älgtjur och ett dansande tranpar. Inte illa på en 7,5 kilometer lång terrängrunda strax bortom husknuten.
…………………………………………………………………………..
blogg@bureborn 
Kul att testa något nytt. Kartläsande är ju dessutom nästan en utdöende konst i en tid där bärplockare har gps och bilkartorna åker i pappersinsamlingen.
Orienterare brukar ju lite skämtsamt(?) framhäva att de klarar av en sak mer än oss löpare – att både springa och tänka. Jag kan också göra båda – fast samtidigt vete fasen. Har svårt nog att följa de vita pilarna i asfalten som någon gatloppsfunktionär så omsorgsfullt målat på vägbanan för att alla skall hitta i mål. Så här i smyg kan jag nog erkänna att jag tycker att orienterarna är rätt så imponerande.
Få se nu, terrängintresserad och uthållighetsinriktad löpare som gärna flörtar med andra uthållighetsidrotter och snart läser karta. Börjar man ana en framtida multisportare kanske? Paddlingskurs nästa?
Ja, orienterare är onekligen extremt imponerande ”varelser”. Glömmer ALDRIG då jag blev inkastad i den där ”korpbudkavlen” som skulle vara ett ”prestigelöst” och ”enkelt” orienteringsevenemang. Tjodu. Fick första chocken efter typ 100 meter då folk hejdlöst först kastade sig in i ett tätt grane för att någr ameter senare med (utan?) dödsförakt försökte studsa över ett bredare och helt vattenfyllt dike. Vissa kom över torrskodda. Inte jag. Blev blöt upp till grenen och ångrade genast att jag inte letat upp bron…!
Jojo… Bureborn som en blivande multisportare? Det hade ju varit helcoolt. Och behöver hon MTB-sällskap för att komma över fartfobin (?) så skulle det ju kunna försöka anordnas nåt slags kombinerat långlöp/MTB äventyr. Hade ju varit sjukt skoj!
Nybörjarskola? Ja, kanske är det klokt att inte vara så kaxig i början. Som jag. Valde svåraste banan när jag sprang min första och hittills enda moderna orienteringstävling i höstas. En gammal kartvan skolmästare skulle väl klara en femkilometersbana galant. Hade dock varit bra att ha lärt sig vad alla färger och tecken betyder på en nutida orienteringskarta och vad konrollsymbolerna står för, mycket annat viktigt att förtiga. Fast jag kom ju i mål och jag var inte sämst på riktigt alla kontrollerna. Att se riktiga orienterare i aktion är i sanning imponerande. Själv både springer och tänker jag långsamt, vilket möjligen är en trygg kombination. Kanske ses vi på någon orientering nån gång?
P: Vår orienteringslärare sa inget om orienterares förmåga til multitasking (den här gången…), men däremot att orienterare till skillnad från väglöpare kan lyfta på fötterna. Det hördes på tonen vad han ansåg om slätlöpare som slickar marken. och nog fasen tyckte jag att han samtidigt senglade på mina tajts. Orienterare har ”fladderbyxor”.
Sannolikheten för multipsort är betydligt högre än för triathlon. Så mycket kan jag säga. 🙂
Benet: Det ligger faktiskt en tidning som heter Pedal på mitt köksbord. Gratisex som följde med i köpte av Utemagasinet visserligen, men nu vet jag skillnaden mellan att köra i skogen på 26 tums och 29 tums däck.
Det där komboäventyret tycker jag låter som en underbar idé!
Jumper: Jag är helt enkelt en fegis. I ärlighetens namn är jag kanske inte nån total nybörjare, men visste inte riktigt hur långt min skolorinetering skulle ta mig. Nivån på kursen anpassas efter oss nybörjare, och det tycks som om alla är relativt hemma med begreppen. Vi lär alltså troligen få springa mer färgglada banor rätt snart. Ja, kanske får vi till och med springa!
Det kan kanske bli ngn orienteringstävling också. Inte för att jag är så inrtesserad av tävlingsmomentet, men ska man träna måste det ju finnas kontroller att leta efter. Och det gör det på tävlingar.
Det där med att orienterare har fladderbyxor och kan lyfta på fötterna gillar jag !! Jag minns att en del av ultrarävarna tyckte illa om skogens oförutsägbarheter eftersom de tappade flytet i löpningen, medan jag själv alltid tyckt att rötter och stenar tvärtom ger välbehövlig distraktion. När jag tänker efter vann jag faktiskt en del terränglopp i IK Kometen fast jag alltid var chanslös på slät väg och bana.
Ja, för att träna orienteringsmomentet måste man ha kontroller. Visst kan man försöka hitta ”stenen” eller liknande, men en utplacerad skärm är lite mer spännande à la ”gömma nyckeln”. I skogen ser man ofta orienteringsskärmar sitta kvar länge, så jag antar att det finns träningsbanor om man bara vet var man ska leta? Tävlingsmomentet som sådant roar inte heller mig så mycket, mer än att det är roligt att se andra som sysslar med samma sak.
Det där låter superroligt! Du får ta mig på en runda någongång… när du hittar vägen 😉 Jag tar med mackor och kaffe!
Kanske skulle ta tag i det där igen. Brukar ge upp när det blir för svårt och rötterna för många. 😉
Jumper: Du ser faktiskt ut lite som en orienterare. Inget illa ment! Kan gott tänka mig att vissa ultralöpare kan ha svårt i terrängen. Att undvika onödigt lyftande på tassarna innebär ju att man springer energisnålt, vilket säkert lönar sig på asfaltsultror.
Naturpasset (har jag för mig att det heter) ger förstås massor av chanser att träna orientering utan tävlingsmomentet. Har för mig att de kontrollerna brukar sättas upp i maj, varefter man kan köpa kartor på det lokala apoteket och ge sig ut på jakt efter dem.
Paljetten: I morse hittade kag min kompass i lådan som Gud glömde. Ett steg på vägen mot picnic i okända skogen!
Ingmarie: Nu har du ju dessutom köpt ett par terrängnewton – bara att ge sig ut i spenaten och slåss med roteländet!
Om du undrar hur en punkthöjd ser ut så undrar jag desto mer hur en ”skog löpbar i en riktning” är beskaffad? Har träden vassa grenar riktade åt ett håll?
Aha, man menar förstås ”i en enda riktning fram eller tillbaka”, så som ränderna är ritade. Träden är kanske platerade i täta korridorer, som man blir tvungen att följa? http://orientering.se/Tavlande/Karttecken/
Förlåt att jag störde!