Vilset (o)knytt

Jag trodde det ju faktiskt. På allvar. Att orientering skulle vara något för mig. Två lyckade försök gav ett smärre Niagarafall på den kvarnen. Men nu har jag ramlat ner från mina höga ardenners. (Ok, jag lovar. Det är slut med de fåniga varianterna av talesätt nu.)

Stadsskogens virrvarr av stigar knäckte mig. Totalt.

Motionsorientering. Arrangeras i Uppsala av OK Linné och min klubb IF Thor. Lite orientering i närområdet för den som vill prova på, från enkla nybörjarbanor till lite svårare utmaningar. Men inget för elitorienterare förstås.

Jag tog mig Mälaren över huvudet. (Sorry!) Greppade en karta i klassen Motion3, gul bana, 3,1 K, enligt motionsorienteringsdefinitioner kort och medelsvår. Enligt tävlingsorienteringsdefinition en bana för 12-14 åringar.  

Det gick strålande. Fram till kontroll 3. Sen började jag bli aningen förvirrad.  Kände obehaget komma krypande, osäkerheten. Lyckades ändå samla ihop nerverna ett par kontroller till, även om jag här och där blev totalt konfys av stigkors på stigkors. Efter nummer åtta gick det käpprätt åt Eriksberg till.

Hade ingen aning om var jag befann mig. Kunde inte få en enda punkt på kartan att överensstämma med verkligheten. Kramp i halsen.  Begänsat synfält. Svettningar. Hjärnlåsning.

Jag blev rädd helt enkelt. Smått panikslagen. Det är fullständigt irrationellt. Allra helst i Stadsskogen, som visserligen är svårorienterad men knappast möjlig att gå vilse i på allvar. Även om det kan bli långt till bilen om man kliver ur den i fel vädersträck.

Det var vädersträcken som räddade mig. Det lilla förstånd jag hade kvar räckte till att räkna ut att om jag hade solen i ansiktet på väg ut från starten, borde jag ha den i ryggen för att ta mig tillbaka. Struntade i allt vad resterande kontroller hette. Jag skulle bara ut ur den förbannade skogen!

……………………………………………………………………….

Annonser

9 tankar om “Vilset (o)knytt

  1. Ha ha ha! Jag förstår dig till fullo. Jag går i den där skogen varje dag och det händer lite för ofta att jag inte har en aning om var jag befinner mig. Ibland kan jag till och med komma ut på fel sida om den och bli helt paff över att jag inte har känt av att jag har gått i cirkel.
    Första året gick jag så pass vilse att jag stod vid skogskanten och blev tvungen att fråga en gumma var jag befann mig. Hon sa att hon har bott där i 25 år och kan fortfarande gå fel. Då var det bara 200 meter hem vilket får tomtarna på loftet att baxna.

    Om 20 år kanske jag också hittar rätt OK i den skogen:)
    Tack och lov är den som du skriver rätt liten att det inte tar mer än 10 minuter att ta sig hem. När man väl vet vart man ska.

  2. Eller hur!
    Man kan ju inte låta bli att förundras över antalet stigar. Någon måste ju ha tycks att det faktiskt fattades en stig just där, och påbörjat en ny. Trots att det fanns två andra inte ens ett stenkast bort. Och mitt i smeten slingrar sig motionsspåret, så där fulständigt ologiskt som bara motionsspår kan.

  3. När jag ser kartbilden, förstår jag era problem att hitta. Äver en sån van orienterare som jag (smiley) skulle springa fel där eftersom det ser så enkelt ut. Det räcker att tappa ett stigkors, så ser allt likadant ut sen.

    När det gäller det andra problemet med rädsla, panik och åtföljande hjärnsläpp, har jag ingen tröst åt knyttet, men kanske finns det bot även mot sådana fobier, kanske genom exponering, det vill säga genom att springa vilse (och hitta rätt) i skogen upprepade gånger…, det vill säga springa orientering? Vad tror du själv?

  4. Jumper: Stadskogen skulle kunna beskrivas med lämplig parafras på ”att inte se skogen för alla träd”.
    Förmodligen vore det klokt att tillåta sig att gå vilse. det är ju så fobier ska botas. Men under kontrollerade former. Kanske en liten pingla om halsen så att sambon kan hitta mig när jag irrat runt för länge?

  5. GPS-klockan brukar iofs hönga med, men den lär inte kunna följas av räddningstjänsten. Telefonen ligger oftast kvar hemma på kammaren, men det kan man ju alltid släpa med sig. Fast pingal i rött band känns gulligare.

  6. Jag kan övervaka dig om du orienterar i stadsskogen. Jag skickar ut hunden som är tränad på personsök när kaffet är klart 🙂
    (han fixar nog även större skogsdungar också)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s