Stannar framför en nyutslagen, bullig syrenknopp. Ett djupt andetag. Ingenting. Det doftar ingenting.
I hörlurarna dunkar Flashdance, men det hör jag bara på höger öra. I vänster finns bara ett svagt susande. Kanske mitt eget blodflöde. Eller en hörselvilla på grund av locket i örat.
Man kan ju misstänka att det är kroppens överlevnadsstrategi. Stäng av de sinnen som inte absolut behövs.
Det där med att luktsinnet försvinner (anosmi) har jag aldrig märkt tidigare, men lock för öronen får jag ofta när jag tar i lite i löparspåret. I dag tog jag i ordentligt. 8*400-meter i 4-tempo. Trodde jag skulle dö. Är rätt nöjd över att bara bli lite sinnessvag.
…………………………………………………………………….
blogg@bureborn 
Hoppas åtminstone luktsinnet kommer tillbaks för syrenlukt vill väl ingen vara utan? 🙂 Grymt bra jobbat! 400-ingar är inte att leka med… 🙂
På väg till bilen i morse dränktes jag i syrendoft. Härligt!
Jag brukar alltid säga att tusingar är värst, men det vete fasen. Att jag sprang alldels för snabbt i förhållande till min kapacitet bidrog alldeles säkert till nära-döden-upplevelsen. 🙂
Riktigt bra fart! Nog finns det mycket snabbhet i de där benen, vad du än säger…
400-ingar är ett klart favvopass för egen del. Men att få upp sådan fart att sinne efter sinne kopplas bort, det har jag då aldrig lyckats med. Kunde kanske vara en fördel ibland. Har ju hänt mer än en gång att personen på löpbandet intill doftar allt annat än nyutslagen syrenknopp…
Grattis i alla fall till ett bra pass. Kan inte undgå att bli lite nyfiken – är det möjligen någon inplanerad tävling som satt fart på intervallmotivationen?
Sån där ano… (tittar i inlägget igen)… anosmi, drabbas jag bara av när jag är förkyld. Annars känner jag mig mest allmänt handikappad vid sidan av en bibliotekarie i min närhet, som inte bara ännu kan höra syrsorna och är synestetiker utan också kan skilja på en frutansvärd massa olika lukter i naturen. Medan jag känner igen fläder, luktviol och älggräs (luktar björnklister) och naturligtvis fällda träd, kan hon identifiera lukten av vitsippor, björklöv, liljekonvaljer osv osv, som för mig bara luktar ”friskt”. Jag känner inte ens skillnad ”mellan hägg och syrén”. Båda doftar bara starkt och gott. Å andra sidan vet jag hur flenört och rockentrav ser ut.
När det gäller intervallträning har du mycket att lära. Lyllo dig!!
P: För mig är det sannerligen en bra fart. Alldeles för hög för att vara riktigt klokt förstås, enligtt alla löpteorier. Jag borde nog sätta mig ner och göra lite beräkningar…omdet inte vore så att jag avskyr sifferexercis.
Hägrande lopp? Skulle kanske vara morgondagens Vårcup då. Och Blodomloppet har jag också lovat springa. I JTI-laget.
Jumper: Det låter som om ni har verkligt trevliga skogliga upplevelser tillsammans, du och bibliotekeraien. En delar med sig av sina mångfacetterade sinnesuppleverlser, den andra agerar reell flora.
Känner mig inte speciellt lyllo. Intervallkonsten hör till det som jag har allra svårast för inom löpningen. Teori och matematik.
400-ingar är värst. Bra mycket värre än tusingar. Ju korta desto värre verkar det nydöpta Ultrabenet tycka. Han har nog slarvat med mjölksyratåligheten. Han lallar mest runt i lustempo på sina långpass nuförtiden. Det kommer att gå åt … för honom i Stockholm om en vecka.
Lock för öronen kan han också få. Men mestadels vid skrotlyft.
Luktsinnet är däremot alltid med honom, förutom, som för jumper, när förkylningen slår till. Behagliga dofter gör honom glad och ger honom fullt av spritt i benen.
Men att ha ett välutvecklat luktsinne är inte enbart en fördel. Till exempel då man sitter inträngd i en fullsmockad flygmaskin på en långflygning. En synnerligen intressant doft-palett…