det kan vara att träna!
Idag drog Uppsala löparklubb till Stockholm för att låta sig inspireras. Och nog fasen var det inspirerande! Jag är fortfarande hög som ett hus.
I och N i klubben hade fixat oss en heldag med Club Running Sweden. Lyxigt att ha tre proffsiga och peppande tränare: Rubin, Mia och Kattis, på 14 ULK:are.
Programpunkt 1: Uppvärmning, löpskolning, backkombo med tröskelpass och nedvarvning i Hagaparken. Rubin poängterade att vi sprang där vid vattnet för det var vackert. Det var det säkert, men det var inget jag kunde njuta av. Efter uppvärmningen drabbades jag av tunnelseende. Njöt av mjölksyran som förvandlade låren till wettextrasor istället. Och det faktum att det faktiskt går att ta i lite till när man tror att gränsen är nådd. Allra helst om någon springer bredvid, påminner om god löpteknik och hetsar alldeles lagom. Bra tränare kan göra underverk.
Fem branta, sugande backar med vila ( i rätt hög fart) nedför. Direkt följt av en kilometer i tröskelfart. Rubin hade planerat tre sådana turer. Det blev två. Ingen hade förmodligen talat om för honom att ULK är en klubb för motionärer. Vi är inte direkt Spårvägen…
Sen lunch och föreläsning av Rubin. Tema – Run yourself happy. Just nu är jag riktigt jäkla lycklig!
Programpunkt 3. Runners gym. Vi erbjöds två val: grundläggande eller tufft. Gissa?
Under uppvärmningen trodde jag att benen skulle vika sig och lungorna sprängas. Sen tog styrkan vid, oxå jobbigt, riktigt riktigt jobbigt. Men det råder igen tvekan om att cirkelfysen gett resultat. Jag har kontroll på kroppen, kan koppla på magstödet, hitta balansen på en gymboll och svinga en kettlebell. Men ändå. Morgondagens träningsvärk lär bli djurisk.
Somnar nog ovaggad. Måste bara få ner endorfinerna i normala nivåer först.
…………………………………………………………………
blogg@bureborn 
Underbart är att plåga sig med hård träning.
Wow! Vilket inspirerande inlägg! Kan riktigt känna hur djuriskt lycklig du känner dig! Nästan synd att StM bara ligger sex dagar bort… Annars hade jag gett mig ut på ett SNORPASS med backar, intervaller, och mjölksyra. Nu kommer det istället att bli myslöpning med frun. Faktiskt inte så dumt det heller! 😉
Wohoooo! Låter ljuvligt i mina öron! 🙂
och nästa gång ser du vattnet. 🙂
Anneliten: Ibland undrar jag om man är riktigt riktig. Nu gäller det att lita på superkompensationen = våga vila. Jag är rätt mör…
Benet: Tack! Ett par veckor till, sen ska du definitivt ta dig ett spypass tycker jag. Även om du numer är en ultraräv.
Ingmarie: Får väl ta en promenad i parken innan – för säkerhets skull.
Hm? Börjar fundera så smått över min psykiska löparhälsa. När du irrar runt som ett vilset knytt i skogen eller springer dig anosmatisk och lomhörd på intervaller, blir jag inspirerad till egna försök, men när du har vrålkul och blir så där jäkla lycklig, så tänker jag i stället ”Nej usch”.
Missunnsam? Nej då, när det gäller dig och din löpning är jag så in i helsickes (språkbruket inspirerar tydligen i alla fall)unnsam som det överhuvud taget är möjligt. Jag kan bara inte se mig själv i det där gänget av plågade löpare. Jag skulle säkert bara ge fingret åt tränarna och börja gå och vore ju tråkigt.
Undrar lite vad det finns för brant sugande backe i eller vid Hagaparken. Inte Hagalundstippen väl? Fast det hade förstås varit rätt åt dig, din sabla hurtbulle. 🙂
Det är en svår balansgång det där, att vara tränare alltså. Säker fanns någon i gruppen som tyckte att det var för mycket/för lite pepp, för lite/för mycket hets. Jag tyckte det var suveränt att få goda råd om min löpstil, andra blev säkert irriterade och ville fnysa ”men för f-n, låt mig bara springa”.
Eftersom mitt lokalsinne är sådär och mitt Stockholmskunnande är klart bristfälligt är jag inte helt säker på var vi var. Men det var definitivt inte Hagalundstippen. Vi befann oss väldigt nära vattnet, i närheten av Wennergren center. Där fanns en avlång kulle.
Låt oss gissa på Bellevue, där man kan besöka Carl Eldhs ateljé:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Bellevueparken