De 0,1 procenten

Jaha. Här anstränger man sig – och så finns inga officiella bevis.

Racetimer skryter med sin 99,9 procents exakthet. Jag kanske var för lös i konturen?

Själv är jag säker på att jag sprang Blodomloppet i går kväll. Har bestämt för mig att jag och lagkamraterna hade en synnerligen mysig pic-nic på studenternas smaragdgröna gräsmatta efteråt.  Och nog är det aningen stelt i låren idag.

Men. Utan officiellt resultat. Vem vet?

När man nu övervinner sitt mentala motstånd och springer ett millopp borde man väl åtminstone få lite cred. Jag har sprungit sedan 2006, men hela tiden undvikit milen. 8,2 och 7,6 och 11,2 – inga problem. Men det är något så bestämt med en miltid. En måttstock mot vilken man jämförs med andra. ”Vad springer du milen på?”

50:15:04 – om man kan lita på min Garmin.

Med det är jag 16 sekunder missnöjd.

Annars var det en riktigt härlig kväll. Nästan hela tiden. Fram till 5,5 kilometer , för att vara exakt. Sen var det skitjobbigt i 3 kilometer.Tror-jag-ska-lägga-mig-ner-och-svimma-jobbigt.

Startade tillsammans med O, min arbetskompis och medkombatant på Vertex fjällmara. Vi följdes åt upp längs Åsen, svagt uppför på mjuk skogsstig. Svalkande skugga dessutom. Med mer än 10500 startade kunde det ha blivit ordentligt trångt, men det var faktiskt helt ok. Lite kryssande ibland, men mest sånt omspringande som ger självförtroendet en boost.

Gott med vatten vid 4,5. O påpekar att vi springer i 4:30-tempo. Jag: ”det är ju nedförsbacke”. Själv har jag Garmin inställd på varvtempo och ser att vi ligger på 5:04. Innebär att jag inte kommer att klara målet – 49:59.

Det växer ut lite tävlingsdjävulshorn också, när vi svänger ut på cykelvägen längs Fyrisån och får vinden i ryggen. Hör att O andas snabbare än jag. Ökar farten och trixar mig framåt i fältet. Känns bra ett tag. Sen skuggar inte träden vägen längre. Solen värmer. Ryggen jag spänt blicken avlägsnar sig. Byter rygg efter rygg – allt långsammare ryggar. Blir omsprungen. Tungan klistrar mot gommen. Börjar allvarligt fundera på att ta en gångpaus. Eller kanske kräkas lite.

Plötsligt skymtar jag en grön tröja i ögonvrån. O är i kapp. Känner mig lite uppgiven. Så springer han om – och jag inser att det inte alls är O, bara en man i en likadan tröja. Samtidigt kommer vi in under höga lövträd. Svalka. Bara en och en halv kilometer kvar. Sen ser man ju Studenternas. Som man visserligen ska göra en lov runt, men ändå. Målet är nära. Bara att öka. Ända in under tidtagarutrustningen. Fast just det kan man ju tvivla på.

…………………………………………………………………………..

 

Annonser

7 tankar om “De 0,1 procenten

  1. Ja, jag undrade just varför du inte fanns i resultatlistan, när du (som jag gissade) antyddes i sagde O’s träningsreggning. Väl sprunget hur som helst, och gott att du nu förlorat miloskulden. Om du är lätt missnöjd med strax över 50 minuter, ska du veta att på bana motsvarar det…

    Nej visst nej, du föredrar ju backar, lösgrus, rötter och annat som sinkar…

  2. 40 %. Bättre än så var inte lag Bergarna på att pricka rätt under resultatbågen i tisdags.

    Tror de två yngsta familjemedlemmarna kom in på hyggligt riktig tid.

    Mellan mor och tonårsdotter fanns, ända sedan i vintras, en upphausad kamp om vem som är snabbaste kvinnan i familjen (får erkänna att jag själv har bidragit en del till att elda upp den stämningen en aning.) Svaret skulle ges på Blodomloppet. Enorm prestige stod på spel när de två helladdade kombatanterna ställde sig på startlinjen. Men Racetimer lyckades fucka-up hela kampen. Mor påstås ha DNF:at och dottern verkar ha promenerat runt på ungefär dubbla tiden mot verkligheten. Svaret på vem som är snabbaste får alltså kvarstå. I och för sig kanske bäst för husfridens skull…

    Tidtagaren är dessutom oförskämd nog att påstå att undertecknad springer halvmilen på 62 minuter. Inget vidare tempo för en som tränar 5-6 mil löpning i veckan kan man tycka. Placering 1030 av 1061. En bit pallen den här gången med andra ord.

    Skönt i alla fall att Recetimer inte snor åt sig hela tusenlappen det kostade att anmäla ett lag, får trösta sig med att en del i alla fall går till välgörande ändamål.

  3. Underbart jobbigt med millopp! Tänkte först skriva ”Fruktansvärt” men det är ju faktiskt rätt gott med det svinjobbiga också. Åtminstone efteråt då tillfredsställelsen att ha ”överlevt” och stått emot kroppens önskan om att få stanna och/eller kräkas är gigantisk.

    Surt att inte få ett officiellt resultat när du nu kämpade så fint, men du vet (och vi vet) hur pass bra du är! 🙂

  4. Enda sättet racetimer kan bli förlåten är om den säger 16 sek. mindre än Garmin alltså? 😉
    Fast jag litar inte alltid på G heller. Oavsett så sprang du kanonbra! 🙂

  5. Nu börjar jag bli misstänksam! Vi var aldeles klart tillsammans vid vändningen, sen såg jag inte röken av dig föränn långt senare vid picnicen och då vet jag ju inte om du var före eller efter mig i målet??? Det kanske var så att jag passerade dig när du stod och kastade upp i någon buske. 🙂

  6. Jumper: På bana motsvara det 70 minuter. Eftersom jag stannar efter tio varv och får spendera lång tid på att övertala mig själv att fortsätta. 🙂

    P: 62 minuter! Erkänn, du har kontaktat racetimer och försökt få dem att radera resultatet. 😉
    Trist att duellen fick ett sånt snöpligt slut. Du får väl helt enkelt hålla elden brinnande i väntan på ny milarena.

    Anneliten: Precis som i P:fall lyckades racetimer missa stora delar av mitt lag. 5 av 8 blev utan resultat. Tur att vi inte slagit vad i saken.

    Ingmarie: Jajamen! 🙂

    O: Med tanke på hur sent jag kom till pic-nicen förstår jag dina misstankar…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s