I brist på kiselstenar och kaksmulor:
Det gäller ju att hålla ordning på var man ska. En veckas sjukdomsgenererad vila och blåbärsriset invaderar mina stigar i hemmaskogen. Rådjursstigar suddas ut när sommarens växtkraft tar fart. (Jodå, stigen finns där, mitt emellan de främsta tallstammarna.)
Otydligt banat är coolt!
…………………………………………………………………………
blogg@bureborn 
Sannerligen coolt. På en vecka hinner det hända SJUKT mycket så här års. Både i skogen och i soptunnan för organiskt… 🙂
Vilken tur då att du är tillbaks så det inte blir en djungel av det hela! 🙂
Kompassen? Kartan?
Benet: 🙂 Uhja, det gror fint både här och där.
Ingmarie: Överväger att köpa ett par 45:or. Då skulle jag ju få dubbel effekt av min framfart.
Anneliten: Ja, det skulle vara en idé förstås… Hemma i egna skogen tycker man ju att man borde hitta som i sin egen ficka.
Kiselstenar? Blev tvungen att konsultera A för att få sammanhanget i vår gemensamma sagoskatt helt klart. Minns bättre bullbitarna och hårspännet i kidnappningshistorien ”Kalle Blomqvist och Rasmus” (Inte Stieg Larsson utan Astrid LIndgren).
Den fina (för ”oss orienterare” vitmarkerade) skogen på bilden ser inbjudande ut. Jag uppskattar både banlöpning och obanad löpning, medan mellanformerna känns lite beiga. Bland båbärsris och ormbunkar duger inte mitt vanliga, korta, lågt tassande steg utan här får jag plocka fram forna tiders sviktande kliv, vilket bör vara nyttigt för coremusklerna. Jag har hittills i år fått tre löst sittande fästingar. Hur många har du? Två?
Jumper: En man av ytterligheter. Det är du det. Själv tycker att även rätt välmarkerade stigar är coola, och grusvägar. Asfalt och motionsspår däremot. Då börjar vi närma oss beige.
Den är verkligen trevlig, min skog. Gles, välgallrad, gran och tallskog. Blåbärsrisig ibland, vitmossetäckta hällar ibland. Genom de råddigare delarna kan man hålls sig till vältrampad stig och slipper slåss med slyn.
Fyra fästingar tror jag. Eller kanske fem. Varav en bitit sig fast och sugit sig gigantisk. Usch!
Inga fästingar fast ännu i år, jag har letat frenetisk på både mig och hunden… det är ett lite analt betende på kvällskvisten om jag måste erkänna… ( inga fästinghalsband här inte)
Men iaf Guuuuuu så fint att hitta pilar av trä i skogen så där… det går ju inte att motstå, man måste ju följa den stigen!
Tänker ofta på Dirk Gentlys metod att alltid föja andra som verkar veta var de är på väg, alltid leder någonstans. 🙂