Gallowalking

Jag har fuskat mig genom ett långpass idag. Om man nu får tro vissa minst sagt upprörda inlägg i ”the gallowalking debate”. Japp, det finns en sådan på andra sidan Atlanten. Den som  lägger in avsiktliga gångpauser  under löpning fuskar. Allra helst om hon/han springer ett maraton. Har inte förtjänat ngn medalj. Borde plockas av banan. Typ, så.

Är inte 42 K alltid 42 K? Snabbast vinner. Alla som tar sig över mållinjen har klarat distansen. Eller?

Har varit småsugen på att testa Galloways springa-gå-metod sedan i våras när jag läste f.d. elitlöparens Amby Burfoots artikel i Runners World. (Favorit i repris. Artikeln trycktes ursprungligen 1998.) Att varva löpning med gång verkade vara en klok strategi om man vill springa långt och länge. Och så har vi ju Jumper, som  sprang Vallentuna Banmaraton enligt strikta Gallowalkingprinciper – med strålande resultat!

Jag har inte kutat ett pass längre än 18 K sedan i februari. (Är för övrigt i kass form nu jämfört med i februari. Det är rätt uppenbart; ingen skidåkning – noll form.) Bara ordet långpass har fått det att krypa i kroppen av olust. Motståndet har varit oöverstigligt. Har till och med hänt att jag stuckit ut med intentionen att springa 20 K, men sen har jag ändå krupit hemöver med bara 16 K under sulorna.

Lösningen stavades alltså Gallowalking. Att springa 9 minuter och sedan gå en minut, och upprepa mönstret under drygt två timmar kändes överkomligt. Jag gav mig ut.

Efter nio minuter var jag nere vid kyrkan. Dags att gå. Måste erkänna att det kändes lite – knepigt. Hade ju inte ens fått upp flåset, än mindre värmen. Men jag gick. Har jag bestämt mig så har jag. Efter 19 minuter var det dags igen. Ännu knepigare. För just då såg jag en mötande bil en bit bort. ”Om jag börjar gå tror han ju att jag inte orkar springa…”. Böjde mig ner och låtsasknöt snösnöret i en minut.

Jag var lydig nästan ända hem. Hoppade bara över sista gåvilan. Längtade hem efter mina dryga 23 K, tillryggalagda på 2 timmar och 20 minuter. Sammantaget 6-tempo. Alltså samma tempo som jag brukar kuta mina långpass i, men då utan gångpauser. Föga förvånande sprang jag alltså aningen snabbare när jag sprang, och tjänade in den tid jag förlorat på att jag spankulerat och tittat mig omkring. Och plockat smultron.

Galloways idé tycks alltså funka även i min praktik. Jag förlorade ingen tid. Kände mig faktiskt också betydligt mindre sliten efter passet, helst med tanke på att jag inte kutat långt på en halv evighet. Blev aldrig fysiskt trött under passet. Det var lättare att övervinna dipparna också, ”bara fyra minuter tills nästa paus” är betydligt mer mentalt upplyftande än ”bara 13 K kvar”. Tiden går fortare också, när man har ngt att koncentrera sig på.

Men det finns klara nackdelar. Jag är ingen löpare som gillar exakthet, siffror och scheman. Jag föredrar fri fartlek framför intervaller. Väljer hellre passtyp utifrån dagsform än träningsplanering. 9:1 är en mycket bestämd plan. Monoton. Upprepning. Upprepning. Upprepning.

Upptäckte att jag sneglade onödigt ofta på klockan. Räknande ner även när jag inte hade ngn mental svacka. I och med det uteblev också den känsla av flyt som jag gillar med långpass. Härvaron. När man springer  – utan att tänka på att man springer. När kroppen bara är steg, hjärtslag och  andning och tankarna ger sig ut på egna äventyr. Eller stillnar helt, och hela jaget bara är steg, hjärtslag och andning.

Och så var det det där med mötande bilar, cyklister, grannar som klipper gräsmattor och alltsköns andra som ser  när man börjar gå. Man kan knyta skorna, dricka vatten, pilla på klockan, pilla på i-poden. Men likt förbannat. Alla tänker: ”nu orkade hon inte springa längre”.

Nästa gång Gallowalkar jag i mörkret.

…………………………………………………………………………………

Annonser

14 thoughts on “Gallowalking

  1. Det satt också hårt i mitt huvud innan att om man sprang långpass så springer man, då är det inga pauser som gäller. Men ska man se ur ren träningssynpunkt så kan du träna längre och ändå känna dig rätt fräsch.

    Jag tog det till en ny nivå på mitt långpass i lördags, stannade och åt en falafell & pommes och pausade i en kvart innan jag sprang vidare. Skön paus.

    Ska man springa längre sträckor (ultra typ 100 miles m.m) så är det nästan ett måste (så vida man inte heter Jonas Buud).

    Viktigaste är att komma ut i alla fall =) Men jag håller med om att man känner sig lite dum när man börjar gå om någon ser en 😉

  2. Att ta en promenad/liten kortare paus är ju helt klockrent under långpassen, men måste det (enligt Galloway) göras med en sådan kirurgisk precision som det verkar då jag läser ditt inlägg. Går det inte an att ”improvisera” pauserna lite? Typ som man improviserar fartbitarna under en fartlek?

    Men som sagt, långpassen är ju till stor del till för att vänja kroppen vid fysiskt arbete under lång tid men med hyfsat låg intensitet, så att ta en kortare paus/promenad under ett sådant kan ju definitivt inte vara ”fel”. Och vad gäller (icke-löpande) folk ”runtomkring” så är det som Ingmarie skriver bara att skita i vad de tycks tänka/tro.

    Förresten, hur är det med ”intensiteten”/medelpulsen under ett Gallowalking-pass i samma snitt-tempo som ett ”vanligt” kontinuerligt springande långpass. Är medelpulsen högre eller lägre eller samma?

  3. Ingmarie: Jag ska introducera Jeff för min arbetskollega som just börjat springa. Hon är fast övertygad om att hon måste springa hela tiden, annars räknas det ju inte. Följaktligen får hon andnöd efter en halv kilometer och lär snart vara avskräckt för allt vad löpning heter. Vore synd tycker jag!

    Dunceor: Lunchpaus är verkligen ytterligare en nivå. I sann ultraanda dessutom. Ultralöpare stannar ju ofta och käkar – undantaget Buud…
    Ingmarie och Benet har förstås rätt i att man borde strunta i vad andra tänker och tycker. Men jag pillar ändå gärna på klockan om ngn ser mig. Även när jag springer intervaller. 🙂

    Benet: Galloway är rätt strikt, men inte på-minuten-strikt. Finns alla möjliga varianter också 4:1 osv. Själva poängen ligger dock i att man ska börja med gåpauserna redan från början, och inte vänta tills dess man är trött. Just det har i alla fall jag svårt för om jag inte följer en noggrann – av ngn annan fastställd – plan. Därav mitt val att inte improvisera alls.
    Jag springer inte med pulsklocka så helt säker är jag inte. Det kändes dock som om pulsen hölls sig på en lägre nivå. I vanliga fall brukar min puls sakta stiga under långpassen, men nu höll den sig någorlunda konstant hela vägen.

  4. Hmm… Jag vill nog ha det monotona som om man har tur kan bli meditativt. Brukar dock gå när jag dricker – typ en gång i halvtimmen. men då stänger jag av Garmin. Gångsträckan ju inte räknas in i löppassets kilometer 😉 Kanske ska tänka om där.

  5. Anneliten: Jag brukar också -när jag inte gallowalkar – stänga av Garmin vid längre pauser i löpandet. Men egentligen blir det ju lite tokigt. För tävlingsledningen vägrar ju att stanna några klockor när man tar sig en promenad vid vätskekontrollen. Taskmörtar!

  6. Som självutnämnd gallowalkingguru i den trängre löparbloggosfären håller jag med dem som tror att det inte är så kinkigt med exaktheten. Om någon löpsnutt tar 7 minuter och nästa 12 bör inte spela någon större roll så länge regeln om att börja gå redan från början följs. Att som jag i början av min veteranlöparkarriär konsekvent förlägga gången till uppförsbackar, är möjligen inte heller helt omöjligt om dessa kommer någorlunda regelbundet.

    Jag har inget emot strikt regelbunden löpning om jag får sätta reglerna själv, men jag vill då hellre gallowalka efter sträcka än efter tid och mitt banmaraton enligt formeln 2000m/100m (i praktiken ungefär 12 min/1 min) tycks ha varit mycket energieffektivt.

    Självutnämnda guruer ska man dock inte lita bllnt på utan var och en hittar nog sin egen passande variant och om man sticker emellan med ett och annat traditionellt meditativt långpass gör det nog ingen skada.

  7. Det vore förskräckligt om hon blev avskräckt! Du kan ju rekommendera min bok också. 😉 Poängterar om och om igen att man inte ska ta i ”för mycket” i början. .-)

  8. I denna värme tror jag ingen tycker att du är lat om du promenerar lite. Det verkar ju bara klokt om du frågar mig.
    Däremot kan jag föreställa mig att det är svårt att hålla diciplinen och sänka farten. Som när jag cyklade till stugan så tog det emot att som planerat ta en 7 minuters paus varje timme. Men jag tror man orkar bättre och känner sig mindre trasig när man väl kommer fram om man ”känner efter” på vägen 🙂

  9. Jumper: Klart du är gurun här! Och du har säkert alldeles rätt i att det viktigaste inte är att använda sig av fundamentalistiska tidsprinciper, utan att se till att ta gångpauserna regelbundet – och från start. Eftersom jag inte litar på min egen disciplin valde jag dock strikt att hålla mig till schemat. Vilket, för en ickesiffernisse som jag, gjorde det hela lite väl inrutat.
    Upptäckte på ett senare långpass, när jag inte gallowalkade, att jag ändå gjorde det på sätt och vis. Drickapaus var 20 minut med gångpaus, blir ju ungefär detsamma.

    Ingmarie: Boken fick hon förstås när hon fyllde år i början av juni!

    Paljetten: Det tycks liksom sitta i ryggmärgen att man inte får gå när man är ute och springer. Och säkert gäller samma när man cyklar – inte får man väl sitta av under ett pass? Vilket förstås är helt befängt egentligen. Om kroppen blir mindre sliten av en eller annan paus får man säkert mer effekt av träningen i slutändan. Man blir mer vältränad. Och det är ju det som är själva vitsen!

  10. Tack för en bra blogg!
    Det här var intressant läsning. Jag har länge haft problem ett komma upp i längre distanser utan att dra på mig skador. Kanske är det så här jag ska komma igång!:)

  11. Pingback: Den trojanska hästen « blogg@bureborn

  12. Jo men visst ”sitter jag av” när jag har cyklat längre sträckor än 4 mil så stannar jag emellanåt. Om jag ska orka så planerar jag stoppen och bestämmer i förväg hur lång paus jag tar.
    Jag tycker det är bra att sätta båda fötterna i marken minst en gång i timmen 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s