Jag gillar att upptäcka nya städer. Förr jagade jag runt i centrum efter roliga butiker och mysiga kafeer. Nu kutar jag oftare runt och letar löpupplevelser i städernas mer perifera delar.
För dagen i Borås. Eller snarare en bit utanför, i naturreservatet Rya åsar dit jag tog den blå lokalbussen.
Där kan man springa så det ryker ur öronen. Kuperat. Nu vet jag vad det är. Inte som Bergen, där det först går upp, upp, upp och sedan ner, ner, ner. På Rya åsar går det upp och ner, och upp och ner. Och sen går det upp och ner.
Vackert är det också. Trollskt vackert. Med slingrande stigar som duckar under ekkronor och djup, uråldrig granskog som luktar mossa och fräken. Och ibland mer som unket, härsket avlopp.
Belöningen efter en hjärtsnörpande och tekniskt trixig uppförslöpa – som inte löps överhuvudtaget – är klinten. I mitt fall Rya klint. Där suger det ordentligt i magen när man tittar ner. Men tittar man envist rakt fram kan man njuta av utsikten över Borås. Och samtidigt försöka lista ut hur man bäst hittar tillbaka till hotellet löpandes eftersom kollektivtrafiken slutat gå.
Väljer man då vägen längs Viskan, i närheten av kraftvärmeverket, får man stå till svars för att man springer. Där ska man nog hellre ragla lite lagom mot målet.
Kontenta. Rekommenderar varmt Rya åsar för löparäventyren! Men håll gärna andan vid de mer gyttjiga partierna. Och se upp för urdruckna explorerflaskor bakom kraftvärmeverket. Heja dock gärna glatt på klientelet som tömt flaskorn i fråga. Då får du kanske också höra att du är en söt raket.
………………………………………………………….
blogg@bureborn 
Borås, tidigare känt för väveri, bibliotekshögskola, Ingvar Karlsson, min gamla tanläkare och naturligtvis Elfsborg och Ryavallen, har nu fått nya ansikten i form av Rya Klint och ett flirtigt A-lag vid ett kraftvärmeverk. Osäkert är dock om jumper skulle kallas ”söt raket” vid passage av det senare?
Söt raket! Passande komplimang till en snabb löpartös.
Jumper: stoltast lär de dock vara över en staty av pinnochio, boråsarna. Spriten förblindar, vet du väl?
Anneliten: Med tanke på att a-laget tydligen hann uppfatta mitt utseende gick det knappast särskilt fort. Eller så gjorde det just det, gick fort, varför de såg i syne. 🙂
Gillar ditt nya smeknamn! 🙂 Och hade högst sannolikt även gillat Rya åsar som du beskriver så underbart att jag ett tag fick för mig att det växte både mossa och fräken här i köket…
Löpning på bortaplan är allt bra trevligt!
Benet: Du, och dina nya dojjor, hade garanterat gillat Rya åsar. Både mysigt och utmanande på samma gång.
Jonas Colting brukar alltid tala sig varm för terrängen runt Borås. Verkar som att han har rätt, med andra ord?
Ha ha, gulliga A-lagare 🙂
Camilla: I den här frågan har han absolut helt rätt! Och jag förstår precis varför han är i så bra form…
Paljetten: Eller hur! Synd att man knappast kan ta åt sig, jag tror de var lite skumögda… 🙂