Och jag som lovade sticka (börja blogga igen). Kanske inte än tröja, men åtminstone en halsduk. Eller en liten, liten vante.
Idag lyckas jag ta mig hithän:
Dygnet rymmer inte mer än 24 timmar, hur många jäkla maskor man än lägger upp. Det enda som händer är att man spinner runt som ett skållat troll och försöker fånga upp alla lösa trådändar.
Sista två veckorna har varit groteska rent jobbmässigt. Dagar med tolv timmars jobb, följt av fler likadana. Och helgjobb. Allt för att klara en deadline, som likt döden i sjunde inseglet log i mjugg över spelbordet.
Och inte spelade det någon roll att jag redan var schackad, att jag kände hur kroppens krafter tröt. Nog tränade jag ändå. Det höll i tre dagar, sedan hade jag brutit ner immunförsvaret totalt och var chanslös när skolstartens virussvärm attackerade.
Jo då. Det är säkert sant att man alltid har tid att träna, det handlar ju bara om prioritera. Man kan ju bara stiga upp lite tidigare. Eller springa sent på kvällen. Säkert. Men ibland är det totalt, jäkla ursblåst att göra just det! Om kroppen inte får chans att vila är träningen i bästa fall bara bortkastad, i värsta fall blir man sjuk. Och då kan man inte ens träna de dagar som tiden faktiskt finns.
Men nu börjar det banne mig ljusna över spelbordet på den här steniga stranden. Min löpare knockade just Dödens springare. Nystanet är kastat!
………………………………………………………………………..
blogg@bureborn 
Helt sant! Om träningen blir ännu mera stress är den absolut inte till någon nytta! Fin färg på garnet!
Om din stickning är en metafor för bloggandet, vilket jag för ett ögonblick blev tveksam till vid åsynen av det vackra garnet, så knåpade du väl just ihop åtminstone en präktig halsduk, ty bättre kan man väl inte skildra det ojämna schackpartiet mellan på ena sidan en övertidsarbetande småbarnsförälder med ambitioner att förutom löpning träna det mesta från älghufs till HIT… och på den andra verkligheten. Ett inlägg enom till näpst och androm till varnagel, och åtminstone till upplysning för en pensionär utan andra deadlines än den sista.
Löparens revansch på springaren i det förra inlägget?
Skolstart? Kors vad tiden går !! .
Anneliten: Märkligt att man aldrig lär sig att lyssna på vad kroppen säger, trots att den skriker sig hes. Om man kippar efter andan av stress när man sitter på skrivbordsstolen, ska man nog inte utsätta kroppen för intensiv träning. Även om det känns lockande, eftersom man ju tror sig behöva få ut överskottsadrenalinet.
Snitsaren: Garnet är faktiskt Pumlans, och fick bara agera fotomodell.
Verkligheten har gjort sig alldeles för påtaglig på sistone. Stora projekt på jobbet och ett minst lika stort utbyggnadsprojekt hemmavid. Man kan ju blygsamt hoppas att någon kan lära sig av mina misstag. Med tanke på att jag själv aldrig lärt mig av andras, tvivlar jag dock.
Någon revansch på hästkraken har jag inte fått. Är för hästrädd för att våga mig på en utmaning.
Visst får vi prioritera här i livet och helt klart ska du prioritera vila före träning just nu!
Kom i håg att andas och sköta om dig själv så finns det snart tid för både träning och garn igen. Kram på dig!
Ingmarie: Varm kram tillbaka! Livet börjar redan se ljusare ut på jobbfronten = mindre att göra = mer tid för själva livet. Tjohoo!