Veni, vidi, vici! Faktiskt. Jag kände mig som en segrande kejsare på Lidingö.

Bara för att någon inte ska få för sig att jag på något vis gjorde en oerhörd kanontid kan jag redan nu avslöja att jag sprang på 2:56:36. Kanske inget att direkt bli euforisk över, även om det faktiskt var personligt rekord med nästan sju minuter. Jo, jag självklart nöjd med tiden! Otroligt nöjd till och med, med tanke på att jag efter sommarens träningsdos gissade på 3:10.

Men tiden är egentligen (nästan) helt oviktig. Det viktiga var känslan. Och den var helt jävla otrolig!

Jag vaknade, utvilad, och helt lugn inombords. Ingen nervositet, bara förväntan. Inget paniskt packande av väskor och dubbelkollande av den ena detaljen efter den andra. Jag gick bara runt och var nöjd. Och på ett strålande humör.

Var ute i otroligt god tid på Lidingö, kunde till och luta mig tillbaka och slumra en stund i bilen. Spankulerade iväg mot Koltorp, sög i mig lite spänd stämning längs vägen men valde att släppa den i en solvarm grässluttning. Försökte hitta ngt känt ansikte i folkhavet, men gick bet på det. Tyvärr.  Det enda trista med dagen, att jag inte lyckades träffa på några vänner för en lite längre pratstund.

När det närmade sig start för elitgänget kom det ett par små fjärilar, och när startskotten small blev jag banne mig lite rörd. Det var bara så häftigt att se alla laddade löpare dra ner över gärdet. Tog med mig lite av den energin in i min egen startfålla. Rockade loss som sjutton till F&S uppvärmning. Och så plötsligt var vi iväg! Bara så där. De två fjärilarna flög sin kos.

Allt kändes bara så – bra. Visst bufflades det lite, någon svor över trängseln när banan smalnade uppåt grusvägen, några armbågade sig fram på insidan. Jag bara sket i det, följde den lugnare strömmen. Vid 3-4 K kom faktiskt en liten, liten dipp. Det var varmt på ängarna, jag sneglade på Garmin och kände mig inte helt nöjd med snittempot –  6:40. Var lite småtörstig också. Siktade på första vätskekontrollen, vid Ekholmsnäs, som ju är lagom munter.   Som ett grustag.

Men en mugg giftblå sportdryck gjorde ändå susen. Hittade en rygg att haka på  – OutoKumpu. Visste att det bara var en lite bit kvar, sen skulle jag få tanka lite psykisk energi också, i de tätnande åskådarleden bortåt Lidingövallen.  Den som inte sprungit ett lopp själv kan nog inte fatta hur otroligt mycket kraft man får av ett leende, ett hejarop eller en high-five. Det funkade den här gången också.

På de lättsprungna partierna längs vattnet efter Lidingövallen kappdrog jag med en kubisk man i kleinblå tröja. Han vägrade släppa och ångade ifatt med älgkliv så fort jag kommit ifrån en bit. Själv siktade jag in mig ett lätt, avslappnat löpsteg längre fram. Solvikingarna stod det på det oranga linnet. OutoKumpu slank jag förbi strax innan 10-kilometersmarkeringen.

Kontrollerade Garmin när signalen tjöt vid de blå mattorna. Ganska exakt en timme. Helt enligt plan alltså. Och ganska exakt som förra gången jag sprang Lidingö 2008. Mindes att jag då kände mig lite seg med en mil avklarad, nu kändes allt helt suveränt!

Vi började snegla på varandra, Solvikingarna och jag. När banan passerade Elfviksvägen för andra gången bröt jag tystnaden och konstaterade att vi hade lite otur som fick ta den lite längre rutten vid vägpassagen. Strax efter konstaterade Solvikingarna, när vi svängde av från cykelbanan och in i skogen, att loppets trevligaste sträcka väntade.

Jag hade glömt hur härliga de mjuka stigarna ut mot Fågelöudd är. Mjukt böljande i  lugnande skogsterräng. Kanske var det som gjorde min löpning så harmonisk? Jag flöt fram på lätta fötter. Andades lugnt. Som ett helt avslappnat långpass hemmavid. Bytte då och då ett ord med Solvikingarna.

Efter vätskestationen känner jag att han liksom spänner sig, gruvar sig.  ”Det är nu det brukar bli tungt för mig, loppets värsta kilometrar”. Det hade jag förstås också glömt. De knixiga kilometrarna, branta uppförs- och nedförslut, inget flyt. Vad gör man? Jo, man väljer att gå uppför de värsta knixarna för att undvika mjölksyrachock i benen, snackar med Solvikingarna, tar in utsikten de gånger skogen öppnar sig mot vattnet, vinkar varje gång det finns publik utmed banan och får lite extra skjuts i steget av varje ”snyggt tjejen”.

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte kändes lite motigt då och så. Sista knixen upp mot Jaktstigen var i ärlighetens namn pest. Men vi bar  varandra jag och Solvikingarna, ända in på Grönsta gärde. Tack!

Tyckte jag hade honom med mig i uppförslutet efter vätskekontrollen. Blev lite distraherad av E från klubben som vilt viftande vrålade ”heja Sofi”. Kände mig lycklig över att se ett känt ansikte, men vägrade att låta mig luras till att springa i den grönjäkulska backen. Väl uppe insåg jag att Solvikingarna inte var inom synhåll. Vände mig om lite vankelmodig, men bestämde mig sedan för att fortsätta på egen hand. Hans mål var att klå sitt PB: 3:05. Jag hade ändrat mig. 3:10 dög inte. Jag skulle in under tre timmar!

Har man haft konstant leende i ansiktet under 20 K (med några löjligt få undantag) då klarar man banne mig att ta i lite mer. Jag resonerade med mig själv: ”även om jag går uppför Aborrbacken och Karins backe borde det finnas en rimlig chans”. Garmin visade ett snitthastighet över 20 K på 5:58. Ökade farten. Jublade ”nu är det ensiffrigt” till löpargrannen när vi passerade beachflaggan märkt 9.

Lite småtrångt till och från. Fick ta till ”kommer vänster”. Som förexten låter otroligt mycket trevligare än ”håll till höger”. Självklart ger det en kick att springa om! Sista milen sägs vara den tyngsta. Det tyckte jag inte 2008, och det tyckte jag inte  nu heller. Absolut inte!

Med skiftat fokus, från ren njutning till ”tror jag ska springa lite”, minns jag mindre från banan. De flyter ihop kilometrarna. Minns inte exakt var gospelkören gav extra löpglädje eller var IF Linneas härliga hejarklack rockade loss. Men oj vilken kraft!

Stegade uppför Aborrbacken. Gick alltså. Kollade in de få som sprang om på vänstersidan. Och jodå, jag sprang om varenda en så fort vi passerat toppen.

Ökade farten lite mer. Aningen orolig över att Garmin nu visade en snittfart över 25 K på 6 min. Mindes inte riktigt hur jäklig den var, sista backen, Karins backe. Ville ha lite tid till godo. Och dessutom. Drygt fyra kilometer. Det är bara från Tomta och hem på min vanliga löprunda. Den biten klarar jag med smärta om det ska vara nödvändigt.

Det blev inte mycket till smärta. Lite matt just när vi kom ut på Kyttlingevägen och skulle passera över fältet mot Karins backe. Tur att det stod två snygga grabbar och hejade just där. Karins backe var brant, fick det att svida i baklåren trots att jag gick. Balanserade på gränsen mot kramp. Men den var kort. Två kilometer kvar. Överhängande risk att skallen skulle ramla av ryggkotorna på grund av ett för brett leende.

Flög fram på skogstigen. Siktade på Bureborns backe, och tänkte banne mig leva upp till namnet. Det finns nämligen ett litet uppförslut just innan sista kilometern tar vid. Där stod Jumper och hejade 2008, och blev tydligen imponerad av min fart. Jag tänkte inte göra honom besviken, och höll tummarna för att han verkligen skulle stå där och ge mig en extra skjuts in i mål.

Yes! Han fanns där! Sista kilometern, som helt sant är loppets kortaste bubblade jag av skratt. Spurtade – säkert inte alltför vackert – över gräset. Och hoppade, med armarna i luften, över mållinjen.

Kejsarinna. Segrarinna. Det var en sjuhelvetes härlig löparupplevelse!

……………………………………………………………………………..