Är du inte mörkrädd?
Folk häromkring brukar då och då ställa den frågan, när de sett mig springa längs vägen i kolmörkret. Jag och min pannlampa.
Jag är faktiskt sällan mörkrädd. Tycker tvärtom att det är rätt trevligt att springa där i min lilla ljustunnel omgiven av nattsvärta.
Ikväll var det nattlampspremiär för i höst. Mysigt. Tills besten kom.
Plötsligt ser jag en svart skepnad alldeles vid min högra sida. Ser vassa hörntänder och ögon som reflekteras röda i lampljuset. Hör skallen.
Först skriker jag bara rakt ut. Sen blir jag urförbannad och ger vrålande hundfan order om att gå hem. Hem går den inte, men den backar 10 meter bort och slutar skälla. Fortsätter stirra på mig.
Jag vrålar lite till. Svär över hundar i allmänhet och hundägare i synnerhet.
Är skitarg när jag börjar springa igen. Varje steg dunkar av snabb ilska. Hinner nästan hem före ljuskäglan från pannlampan.
…………………………………………………………………..
blogg@bureborn 
Där satt dom!
Inte hundtänderna i dig dessbättre, men orden i inlägget!!
Jag brukar brukar för övrigt också bli just skitarg och skälla ut närgångna hundar, som sedan står och stirrar undrar vad jag menar. Förhoppningsvis fattar deras ägare mitt budskap. Syntes förresten någon sådan till där i mörkret?
Trots att jag är hundägare (till ett monster på sex kilo) har jag full förståelse för dina svordomar över oss som kollektiv. Som löpare blir man så j-vla förbannad när hundägare inte har bättre koll på sina kelgrisar annat än att de tillåts göra utfall mot en, springa och nafsa en i hasorna eller bara morra otrevligt när man passerar. Tyvärr inte alltför ovanligt, för egen del brukar det vara några hundincidenter varje år trots att jag verkligen försöker undvika hundar under löparrundorna. Har ännu ej blivit biten (var det inte Rune Larsson som åkt på så där 17-18 hundbett genom åren?). Värsta sorten är de hundägare som inte ens har vett att be om ursäkt, eller bara hasplar ur sig ”att så här brukar han minsann aldrig göra”. Skiter väl blankt i hur han brukar göra, han skall ge f-n i mig här och nu!
Finns ju en del tips om hur man skall bete sig när det händer, men det är inte alltför lätt att agera Ceasar Milan när man är skitskraj. Ditt vrålande verkar ju ha funkat i alla fall.
Jumper: Tror jag skulle ha oanade talanger som ordergivande sergant.
Ingen ägare i sikte. Förmodligen hade väl folket på gården jag just passerat släppt ut hunden ensam. Eller så hade den rymt. Att det finns människor som nyttjar landsvägen till fots i mörkret räknande de möjligen inte med. Eller så tänker de som hundägare plägar göra ”Fido är ju så snäll. Han gör ingen förnär.”.
P: Det finns hundägare, och så finns det hundägare. Och de som verkligen inte borde vara hundägare. 🙂
Vad bör man förexten göra vid det ovälkomna hundmötet? Spela död?
Nu var det ju ingen ägare i närheten. Annars hatar jag allra mest när de säger ”men min hund är inte farlig”. Det vet man faktiskt inte säkert ens som ägare till hunden. Det har hänt att snälla hundar fått spel och bitit löpare. Löpning är ett underligt beteende av en människa i en hunds ögon verkar det som.
Bra att du röt åt hunden och ryta åt ägaren borde du…. Leta upp den f-n och säg att det är hundägarens strikta ansvar att hålla pli på jycken. Helt oacceptabelt att den jagar folk. Sök upp ägaren och säg att det inte funkar att ha hunden lös.
Hundar kan få igång jaktinstinkten av att se folk/djur springa. Man kan stanna upp och vända sidan lite till och ryta NEJ! (de flesta hundar kan ett Nej, och känner till begreppet så att säga) Sedan kan man fortsätta gå dit man tänkte… och om hunden följer efter säger man neutralt men bestämt Nej. Om hunden inte stannar upp vid det första rytandet tar den liksom upp till kamp om dominansen. Då är det bra att av dramatisera och ignorera.
Att sätta upp handflatan i luften som ett kan funka vid ett ”lydnads-nej”.
Alltså jag skäms å alla hundägares vägnar, så trist att du utsätts för det där.
Läskigt! Men stadens mörker är ännu värre. I alla fall om du frågar mig.
Efter att en gång blivit nafsad i armen (ärmen) av en kopplad hund som jag överraskade bakifrån i mörkret för ett par år sen, brukar jag försöka förvarna och ge hundägarna åtminstone chans att hålla tillbaka sin best, och när de gör det brukar jag ge dem ett kort ”tack”.
Jag är varken hundvan eller hundrädd och beter mig nog irrationellt vid möten. Betraktar och bedömer djuren med mänskliga mått. När de kommer skällande tycker jag mest att de beter sig jobbigt och lite puckat och jag ropar ”Skärp dig nu”, eventuellt med ett tillmäle och en svordom. Coola hundar som håller käft, kan däremot få en glad hälsning. Vifta på svansen får de gärna göra, även om jag har svårt att förstå vad som är så kul med mig och några hundar i trakten inbillar jag mig också skälla glatt igenkännande bakom sina staket, vilket trots allt är lite trevligt.
Anneliten: Jag blir också uberirriterad på hundägare som inte kan begripa att folk faktiskt kan vara rädda för deras älskling. Den må vara hur liten och ullig och gullig som helst.
Paljetten: Andra hundägare borde gå kurs hos dig och A!
Nästa gång ska jag försöka svära lite mindre, och ignorera hunden istället för att skälla på den. Om den kommer farande någon mer gång. Hoppas inte,
Ingmarie: Det som lurar i stadens mörker är nog bra mycket värre än det som lurar på landet. Oftast.
Jumper: Gissar att det är just där man gör galet som ickehundvan, man tror man har att göra med en människa. Men å andra sidan gör även hundälskare det – förmänsklingar sin vovve. Och glömmer att den är ett rovdjur med jaktinstinkter som triggas igång av löpare.