Nästa lördag är det dags för multisportdebut i Raid Uppsala. Hjälp!
Med kanotmomentet testat är det MTB-cyklingen som ger mest sug i magen. Jag har kört med strutsmetoden. Stoppat huvudet i sanden, och ”glömt” att jag nog borde ge mig ut i skogen med cykeln.
Förra helgen hoppade jag slutligen motvilligt upp på den blå springaren. Kom ner till postlådan. Där upptäckte jag att bromsarna tog ojämnt, att växlarna hoppade på kuggarna lite som de behagade och att styret var snett. Fick ett raseriutbrott (hade en riktigt dålig dag). Eftersom ingen gjorde det åt mig fick jag senare hämta den ivägslängda cykeln i brännässelsnåret.
Stuvade in cykeln i bagaget på bilen för vidare transport till cykelverkstan´. Cykelreparatören såg ytterst skeptisk ut när jag meddelande att jag planerade att köra raiden på cykeln i fråga. Han verkade till och med ovillig att smörja kedja, ställa in växlar och byta till mer terränggående däck. ”Det är ju ingen märkvärdig cykel det här, för bara 5000 kronor skulle du få en minst dubbelt så bra cykel.”
Men nu råkar det vara så att jag inte kan lägga 5000 kronor på en ny cykel, bara för att jag fått för mig köra en multisporttävling. (Sambon röstade för att vi skulle köpa kylskåp…) Visar det sig att jag blir frälst på att cykla i terräng – ja då få jag väl köpa en bättre hoj. Med dämpad framgaffel och skivbromsar. Och en massa annan lull-lull.
Nu får jag klara mig med min gamla Coyote från typ 1993. Nyservad. Den gick att cykla med i skogen då. Går säkert nu också. Någorlunda. Och ärligt. Det lär knappast hänga på cykeln. Det hänger på cyklisten.
Idag tog bromsarna, växlarna funkade och styret var rakt. Cyklisten hade inget att skylla på.
Trampade upp i Väppebyskogen. Tvärnitade vid första roten. Satte ner foten vid första stenen. Ramlade på sidan i mossan. Inget brännässelsnår i närheten, så jag tyckte lika gärna att jag kunde cykla vidare.
En timme senare trampade jag faktiskt snabbare på cykeln än jag springer på samma stigar. Åtminstone snabbare än jag springer på samma stigar med cykel på axeln. De terrängbilder från årets bana som arrangörerna lagt ut antyder dessutom att det finns cykelvänligare vägval att göra än de stigar jag har i min skog. Hoppas jag.
………………………………………………………………………………
blogg@bureborn 
Jo jo, som man bäddar får man ligga och liten tuva stjälper den som gapar efter mycket!! (På det svarar du naturligtvis med ett snärtigt ”Hellre lyss till den eker som brast än att aldrig äntra en båge!”
Ser ditt raseriutbrott för mig och skrattar rått (och gott).
(Undrar för övrigt om ni måste ha cyklarna med er eller om ni får springa utan om ni vill. Skulle en gammal oväxlad Monark från förr tillåtas? Den har i alla fall breda däck och jag har cyklat på mången skogsstig i min dar).
Ha ha , kan faktiskt föreställa mig hur du hottar iväg cykel bortom postlådan. 🙂
Jag tycker du ser skittuff ut! Och grymt taggad! Du kommer att rocka fint på Raiden!
Hi hi! Jag har fortfarande samma skridskor som när jag var femton. Jag tycker det är coolt att visa att det går att åka bra i gamla grejor. Du kanske kommer att vara coolast – vem vet? Nuförtiden handlar allt om material ju. Med en vältränad kropp kommer man längre. Tror jag. Heja dig!
Jumper: 🙂
Så gär står det i tävlings-pm ”under cykelmomentet får lagets cyklar vara max 20 meter ifrån lagmedlemmarna”. Så cyklarna måste alltså med. De står också att de rekommenderar MTB. Men något krav är det inte. Monarken skulle alltså vara godkänd. Bara man inte kastar in den i ngt snår…
Paljetten: Jag är klart bättre på kast med cykel än kast med liten boll. 🙂
Ingmarie: Tack! Funderar på lite ansiktsmålning för att se änny grymmare ut.
Anneliten: Vintage och retro är ju högsta mode, så du har kanske en poäng. En gammal rostig cykel är helrätt! Kroppen litar jag på. Utom möjligen rumpan, som fortfarande ömmar efter helgens bravader.