Raj raid

Man blir hungrig av Raid Uppsala

Bevisligen hungrig nog för att hugga in på risifrutti med blåbärssylt. Ruggig. Rena vampyrmellisen från True Blood!

Men mer bloddrypande än så blev inte lördagen. Tack för det! Undantaget de inre blödningar jag upptäckte när jag steg in i duschen. Blåmärken alltså. Ett rejält ett högt upp på insidan av låret. Var synnerligen nöjd över att inte vara manligt utrustad när jag träffade cykelramen. Däremot hade jag gärna varit utrustad med betydligt mer våghalsighet under cykelmomentet. Återkommer till det, men tror jag börjar från scratch.

Anlände till tävlingsområdet strax efter nio. Just i tid för att höra speakern ropa att lag PB och AB ledde korta herrklassen efter  prologen. Shit! Det var ju ”min” P – ULK-kollega och multisportnovis (tränade kanot med O och mig i slutet av september). Strålande början på dagen! Som annars klockan nio inte strålade så värst; dimmigt och kylande snålblåst.

Dags att rådda depåerna. Lagpolaren O lämnade en halvtom plastpåse i arenadepån. Jag en sporttrunk full med krubb och prylar. I cykeldepån blev det väl fifty-fifty. Kände mig dock hur cool som helst med nummerlapp på benet, istället för på bröstet.

Vi hade gott om tid innan start klockan elva. Kollade in kartor. Många kartor blir det. Funderade över vägval på MTB-orienteringen. Kollade in kanoterna. Värmde upp lite och sneglade in i de närliggande skogarna, med sikte på de kontroller som skulle knipas under specialmomentet sist på dagen.

Etapp ett. Prolog. 2,2 kilometer löpning i elljusspåret i Sunnersta. Rädd för att O skulle dra iväg i ett hiskeligt tempo fick jag honom att lova att vi skulle ta det piano. Det gjorde vi. Med facit i hand; vi skulle kanske ha dragit på lite. Lagt fler mixpar efter oss, som då haft svårt att ta sig om under MTB-cyklingen med oss som bromsklossar framför. Hur osporstligt är det?

Etapp två. MTB. Snitslad bana utåt Morga. Ett par rejäla backar, fina stigar, men också våta stenar och luriga rötter. Säkert sexigt som f-n för riktiga MTB-cyklister. En timmes handsvett och spänningsaxlar för mig. Puls, säkert 95 procent av maxpuls. Bara delvis av ansträngning, mest av skräck.Ska det bli nåt mer multisportande måste jag lära mig cykla!

Och skaffa cykel med dämpning så jag slipper de värsta slagen. Och kanske ramlandningarna…

Etapp tre. Orientering i Lunsen. O först. Jag efter. Tillitsfull. Springer man med en orienterare behöver man inte läsa karta, bara försöka haka på i snåren. Svårt nog. Kände mig ordentligt trött till en början, flämtade som en lönnfet bulldog. Men sen blev det roligt. Riktigt roligt. Det kändes som om det gick stabilt och säkert. Vi kunde gena på kompass, istället för att slaviskt följa stigarna. Hade orienteringsmomentet varit längre – och svårare – hade vi nog vunnit mer. Nu var det över innan det ens börjat, och de löpstarka lagen hade förlorat alldeles för lite på att springa omvägar på stig.

Etapp fyra. MTB-orientering och hinderbana. Gruvade mig för att hoppa upp på cykeln igen, även om vi bestämt oss för att välja snabba vägar framför trixig terräng. Första kontrollen var hinderbanan vid Alnäs. Rätt fånig, möjligen småskoj. Krypa genom nät, klättra över och under stockar och springa genom bildäcksbana. Lätt som en plätt, men med risker. O höll så när på att sträcka ljumsken när han skulle genom en nätöppning, men fångade mig galant balanserande på en låda när jag kom svängande i lian.

Resten av MTB-orienteringen runt Sunnersta och ner mot Ultuna blev mer cykel än MTB. Vi valde lättrampad gräsmark, asfaltsvägar och breda stigar. Kände  mig lätt, glad och stark. Men var ändå rätt nöjd över att få parkera cykel för gott i cykeldepån vid Flottsund.

Etapp fem. Kanot. En lite hjulbent eftercyklinglöpning tillbaka till arenadepån och kanotupplaget. Vi hade betalat nån hundring mer för att slippa de tunga aluminumkanadensarna, och istället få ge oss ut i en akron. Inte vet jag om det hjälpte under själva paddlingen, men det hjälpte helt klart när vi skulle bära flytetyget till vattnet. Tjejen i mixlaget före var gråtfärdig där de slet med sin silvriga kanot.

Lagom till kanotmomentet hittade solen ut bakom molntäcket och vi fick en rätt mysig tur på Fyrisån, även om O höll på att kvävas av de sura svettångorna från den lånade flytvästen. Redan under cykelorienteringen hade pulsen parkerat på en rätt låg nivå, nu gick den ner ännu mer. När tekniken inte finns hjälper det liksom inte att ta i. Enda resultatet är att kanoteländet börjar kajka zick-zack över vattnet. Här finns det tid att vinna med träning, träning, träning.

Etapp sex. Specialmoment = en kort, kort orientering med omutbar backlöpning uppför sidan av slalombacken. O var aningen förvirrad och tänkte sätta av åt fel håll, men jag fick honom på andra tankar. Vilket tyvärr i sin tur ledde till att jag lyckades virra till det lite i jakt på första kontrollen. Sen gick det bättre. I slalomlutningen låg P chict tillbakalutat och peppade som den värsta proffstränare. Jag hade gärna gett järnet uppför hela backen, men tyvärr kom det lite syra i vägen.

Vi låg sida vid sida med ett annat mixlag, som tyvärr lyckades pricka bättre på en kontroll än vi. Vi hade nog kunnat slå dem på upploppet, och inte upploppet bestått av en brant nedförslöpa som fega jag inte vågade stå på utför. Fyra sekunder efter in i mål. Plats 30 istället för 29. Vem f-n bryr sig!?

Kändes kanon! Tog sprudlande glad emot gratulationer från P, som gjort ett kanonlopp med sin lagkompis A och gått in på en sjätte plats i killarnas kortklass, trots att de blivit frånpaddlade rejält. Inför kanotmomentet låg de på en andraplats. Svinbra! Stort grattis!!

Banan tog oss 3 timmar och 14 minuter. Två timmar snabbare än vi trott, eftersom arrangören räknat på att vinnande lag skulle gå in på tre timmar och vi då räknat med att behöva två timmar mer. Vinnartiden blev istället 2:16. O, som gjorde sin sjätte raid, konstaterade att årets bana var den kortaste och enklaste hittills. Alldeles perfekt för en multisportdebut alltså!

Kände mig inte trött, bara glad direkt efter loppet. Men med svag huvudvärk, som sedan blev värre och värre. Somnade ovaggad. Vaknade med huvudvärk och sträv hals. Kanske förklaringen till att överväxeln inte riktigt fanns där igår? Men det var ändå vrålroligt! Stort tack O!! Och stort tack till arrangörerna för en välsnickrad tävling!

Mer multisport? Inte omöjligt. Men inte utan orienterare i sällskap. Och med mycket mer cykel- och kanotträning i bagaget. Tävling i all ära – det är kul – men jag vill helst känna att jag behärskar det jag ger mig in på. Och jag tycker faktiskt det är förbannat roligt att träna på just sånt jag inte riktigt har koll på. Traggla och svära. Men också hela tiden bli bättre och bättre. Och sen få känna – jag KAN!

Hur var det nu man gjorde med de här rullskidorna?

………………………………………………………………………………………..

Annonser

12 tankar om “Raj raid

  1. Tack! Och stort grattis själv återigen! O och du börjar bli ett riktigt radarpar vad gäller långa utmaningar. Hur stabila som helst.

    Sorry om jag var lite kymig mot er i slalombacken under specialmomentet, men jag kunde inte motstå frestelsen att inta en något avslappnad position för att reta er lite. Ni såg så oerhört fräscha ut efter paddlingen, så jag tyckte jag kunde våga mig på det.

    Några reflektioner på din text:
    – rai-raid var ordet. Skitskoj + helt lagom längd & svårighetsgrad för att vara multisportpremiär.
    – livrädd i utförsbackarna även jag (trots jättebra dämpning på cykeln). Är tveksam till om fartskräcken går att träna bort, har nog mer med överlevnadsinstinkt och vett i största allmänhet att göra. Född feg = alltid feg?
    – paddlingen – vilket frustrerande moment. Hur f-n skall man göra för att få fart? Uppsidan denna gång – inget plurrande.
    – raid utan orienterare i sällskap – otänkbart!

  2. Som snitsaren skrev, nog hade det varit skoj att bevittna förställningen, men för en pensionär låter danna raid, där orientering tycks vara det låttaste momentet, inte som något att pröva på, även om jag liksom du tycker om att lära mig nya ting och även om ni verkar ha haft så satans kul där uppe. Suck, snyft! Bära roddbåt och brygga har jag dock tränat på i helgen, så en liten kanot ska jag väl orka baxa.

    Håller för övrigt med P angående nerförcykling. Det handlar inte om feghet utan om intelligens.

  3. OK, nästa sommar tar vi i turordning
    -Åre, downhill på MTB
    -Fjällorientering 3-dagars
    -Blåbandet i kanot

    Sen regerar vi höstens Raid !!!
    tack för en rolig tävlingsdag Sofia.

    / O

  4. Paljetten: Tack!

    P: Jag tyckte du skötte dig strålande i slalombacken! Lite sånt push på backpassen skulle göra underverk. Kände mig faktiskt rätt alert efter paddlingen, som i princip blev 20 minuters vila. Undantaget frustrationen över att det inte går att få fart på flytetyget. En tur till Kanada kanske skulle hjälpa?

    Mmmm. Hellre smart, helskinnad och sist i fältet än dumdristig, blåslagen och lagerkrans?

    Jumper: Man blir aldrig för gammal! Jag tror du skulle gilla det. Möjligen undantaget nedförscyklingen. Och kanske hinderbanan, som du kanske skulle finna lite löjlig. Men själva tävlingsformen, där de många växlingarna ger chans till matsäck och social samvaro i sporstlig gemenskap. Det borde passa herrn´.

    O: Haha! Att du aldrig lär dig – man kan inte slänga ut utmaningar till mig sådär. Risken finns att jag plockar upp handsken…

  5. Anneliten: Askul var ordet!

    Jumper: Tja, jag känner mig faktiskt inte särskilt sugen på Stockholmsmaran. Handske eller ej. Och jag avskyr att man måste bestämma sig så långt innan. Men man vet aldrig.

  6. Min kommentar är puts väck! 😦 Skyller på jobbdatorn… 😉 Tycker du/ni var helt galet grymma! Och tack för berättelsen. NÄSTAN så jag blir sugen. Nästan….
    Hur mår du nu?

  7. Ingmarie: Spamfiltret hade i alla fall inte slukat den. Han (måste vara han) är annars rätt glupsk.
    Jag mår kanoners! Inga kroppsliga men, och pigg och glad. Möjligen aningen rådvill om vad som nu ska sättas på agendan. Nytt träningsmål efterlyses!

  8. Håller med Ingmarie. Fantastisk berättelse! Och fantastisk debut! Som faktiskt får mig att bli liiiite sugen att testa. Men då, som du, i så fall i sällskap med en orienterare. Det var alltför längesedan man tränade på karta/kompass… Rejält med MTB-träning innan vore inte heller så dumt. Glömmer aldrig hur ”rädd” jag var/blev när jag en eftermiddag hängde med ett par MTB-virtuoser som fullkomligt kastade sig ut i fullständigt omöjlig terräng…

    Vad gäller Stockholm den 2:a Juni så tycker jag likt jumper att du definitivt ska med! Tänk så mycket tid du kommer att ha för träning nu när du ska vara ledig på fredagar. Och så vältränad som du kommer att vara den 2/6, så kommer StM att genomföras som en liten parantes i träningsprogrammet.

    Seså, anmäl sig nu…. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s