Oftast springer jag med musik i öronen. Men så ibland protesterar hjärnan; ”Stäng av!” Vill ha tystnad.
Tyst är det ungefär i tre sekunder inne i skogen. Sen upptäcker hörselsinnet omgivningen. Som att flyg till och från Arlanda ofta passerar över mina tassemarker. Ett dovt, nästan konstant, himmelskt brus, som blandas med det närmare ljudet av bilar på landsvägen en dryg kilometer bort.
Och börjar jag sen springa så går det inte att undkomma ljudet av vinterlöpning. Fraset av vindjackan, knirret när skornas dubbar träffar isig mark och det dämpade kraset när jag lämnar stigen och möter mossan. Lämnar djupa spår efter mig i det frostigt gröna.
Ett par minuter senare hör jag ingenting annat än flåsande andetag. Gunder Häggs klassiska snöpulsning i all ära. Pulsa i frusen vitmossa är också jobbigt.
……………………………………………………………………
blogg@bureborn 
Jag har sällan musik och bara ibland en ljudbok. Vill uppleva omgivningen. Och in egen andning.
Minns att jag någon gång hört absolut tystnad utomhus och att det var mäktigt, men det var länge sedan och uppe i övre Norrland. Annars börjar vårfåglarna snart låta och överrösta bil och flygbruset här i krokarna.
Med risk för att göra mig till tjatgubbe på din eminenta blogg:
Sprang du alltså på vitmossa eller ”vitmossa”? (eller bådadera)
Anneliten: Ljudböcker har jag aldrig testat att springa till, men väl radioprogram. Spanarna är fint sällskap när långpassen blir trista.
Jumper: Absolut tystnad? Finns det? En av Sveriges tystaste skogar lär vara Kaitum fjällurskog. Men jag har svårt att tänka mig att det råder total tystnad i den. Möjligen avsaknad av oönskade ljud.
Snitsaren: Vitmossa. Därav det frostigt gröna. Fast det fanns säkert en eller annan tuss vitgrå renlav/fönsterlav här och där också.
Detta var mitt i natten mitt i vintern när jag stod vakt i skogen under militärtjänst. Om jag stod blick stilla utan att andas var det kusligt dödstyst, avbrutet bara av tillfälliga ljud. Här runt Stockholm hörs alltid ett svagt bakgrundsbrus eller nåt? Fast numera har jag nog lite sus inne i öronen också.
Vill också be om ursäkt för min kamrat snitsarens helt överflödiga frågande kring exaktheten i din botaniska terminologi.
Jumper: Snötäckt norrlandsskog alltså. Jo, det kan nog trots allt vara tyst, tyst, tyst.
Äsch Snitsaren. Jag misstänker att han bara ville glänsa med sina egna kunskaper i mossornas värld. 🙂
Ja, om det vore så väl! Den bistra sanningen är att mina kunskaper i mossornas värld inte ens är…, ja inte ens är.
När jag i ungdomen gick i naturen med flora i hand, struntade jag i mossor, lavar, svampar, ormbunksväxter och många andra slags växter utan höll mig snällt till fröväxter, där jag helst också lämnade många jättesläkten (Taraxacum, Hieracium, Carex m fl) i fred. Lyckligt nog brukar det räcka med att namnge någon liten oansenlig korsblommig ört för att få rykte som botanist.
Jag har också börjat springa utan musik mer och mer. Förr tyckte jag det var jobbigt att höra mig själv flåsa, men nu blir jag störd om jag inte hör mig själv. Plus att man har bättre koll på omgivningen, bra när man springer bland trafik.
Snitsaren: Latinska namn – självklart får man då rykte om sig att vara en botanist!
SuperSHEro: Coolt namn du har på din blogg!
Ofta tycker jag att musik lyfter mig löpning, framförallt när det står fartträning på schemat. Men trots att jag springer snabbare med musik än utan så kan jag inte lyssna på musik på tävling. Kanske för att man då verkligen vill ha koll på omgivningen.