”Joleen, Joleen, Joleen, Joleeeeeen!”
Jag förgyllde (nåja) Trögden med lite country i kväll. Sjöng högt. Hög på löparglädje.
Skuggboxades med fullmånen. Hela världen badade i blåtonat månljus. Det behövdes ingen pannlampa. Kunde begrunda min löpstil i skuggform. Lite flamsig och spretig. Ovant.
Första löppasset på nästan tre veckor. Eller löpning, försiktig jogging snarare. Men jag bytte i alla fall om. I går gjorde jag det inte, men kunde inte låta bli att ta några löpsteg ändå. Att gå går ju så förtvivlat sakta. Springa i jeans och täckjacka är å andra sidan lite obekvämt.
Äntligen är jag på g tillbaka igen!
blogg@bureborn 
Härligt! Men varför just Joleeeen?
Underbart! Månen lyser vacker och rund här också. 🙂
Anneliten: Jutt den låten råkade ligga först på i-podens spellista. Nedvarvningslistan. Eftersom jag lovat mig själv att köra igång lugnt och försiktigt vågade jag inte springa till joggingistan. Hade jag gjort det hade jag vrålat ”Beds are burning”.
Ingmarie: Måste var urcoolt med månsken över de där häftiga bergen!
Jolene, Joleeen? (Loreen är nåt annat väl?). Associerar mest till Einar Jolin eller Ramels skojiga visa om ”Kristin och Jolin” som den spotifyrustade lätt kan avnjuta.
(Vad din löpform beträffar, väntar jag några veckor med min dom). .
Spotify? Jaha, då måste man installera det också. Kristin och Jolin ringer nämligen inte en endaste liten klocka.
Jag har (så vitt jag förstått) inte heller längre tillgång till Spotify och på den så kallade tuben är det glest med Ramel. Vistexten som finns på internet säger inte så mycket. Man måste höra Povel och Wenche sjunga sin duett.