Jag har som sagt bestämt mig. Jag ska springa milen på trekvart. Trekvart, inte 45 minuter. Trekvart låter nämligen som mycket längre tid, vilket samtidigt innebär att jag inte behöver springa lika snabbt. Trekvart kan dessutom avrundas. Till 47 minuter. Eller 44:56:12.
Känns mycket bättre rent mentalt. Och just det där som sitter i skallen måste jag jobba lite på. I mitt huvud är jag en tjej som springer milen på 50 minuter. På en bra dag. Fjolårets Blodomlopp i Uppsala var en sån. En bra dag. Faktiskt den enda dag jag sprungit ett millopp överhuvudtaget. 50:15 stannade klockan på. Jag trodde jag skulle avlida vid dryga 6 K.
Jag har iofs sprungit i högre tempo än 5 minuter per kilometer. 4:30-tempo på 4-minutersintervaller. En riktigt bra dag. Och inte var det igår heller. Hann alltså knappt 1000 meter innan jag fick vila. För att klara målet måste jag orka fortsätta drygt 9000 meter till. Utan vila.
Jag inser mina begränsningar, så därför har jag bett om hjälp. P, klubbkollega och cirkelfyskombattant, har lovat att ställa upp som coach. Hur jäkla bussigt som helst! Hur jäkla lyxigt som helst!
P är bra på allt det där som jag inte är så bra på. Som intervaller, analyser och träningsupplägg. Han kan se min träning och mina prestationer med utifrånperspektiv. Dessutom tror han att 45 minuter på milen – trekvart, menar jag – är möjligt. Så då tror jag också det.
I dag mejlade han mig en lista över svenska millopp. Slutsats 1: en svensk sommar erbjuder sanslöst många tillfällen att pina livet ur sig. Slutsats 2: jag tycker det här ska bli hur kul som helst! Slutsats 3: den tappade skruven måste ligga här någonstans.
blogg@bureborn 
Den där listan läser jag gärna i form av ett blogginlägg. Vem kan motstå, i mitt fall, knappa 38 minuters lidande frå första steget till sista?
Underbart! Klart det är möjligt! Man klarar på något sätt att hålla ett högre tempo under längre tid när det är tävling. Innan fjolårets enda millopp (i somras) sprang jag mina tusingar i typ 4:15-4:20-tempo. Oftast 6 st. Med typ 1 min vila emellan. Och var rejält trött (”halvdöd”) efteråt. När det sedan drog ihop sig till själva loppet så hände något med adrenalinnivåerna som gjorde att jag av någon oförklarlig anledning orkade hålla 4:13-tempo. På 10 tusingar. Utan någon vila emellan… Galet när man tänker på det.
Klart du fixar dina trekvart! Ska bli skitkul att följa utvecklingen! Kör hårt!
Det kommer att bli hur kul som helst och du kommer att greja det! Men jag säger inte utan svett för då ljuger jag. 😉
Oj, den duetten ska det bli spännande att lyssna till. Kanske rentav live någon gång.
För att som alltid relatera till min egen värld, gjorde jag förra året tre ”sub-försök”, två på milen och ett på halvmara och till slut lyckades jag än en gång i livet klara 50 minuter på 10 000 meter bana, men det krävde fokus. Du brukar väl hålla dig så där 20 sekunder (?) före mig per km när du tränar, och med P i ryggen ska du väl kunna dra ifrån tio sekunder till. Heja dig!!
Det som bekymrar mig är de där små backarna som nästan alltid finns på landsvägsloppen och bantävlingar är sällsynta. Har du några särskilda lopp i åtanke?
Måste bara bjuda dig på detta från forumet på Jogg.se och vår gode bloggarkollega, den Uppsalabaserade ”Snorsportarn”, det är den bästa och roligaste beskrivning jag läst hur det är att springa milen med ambitioner:
”Att springa 10 km på toppen av sin förmåga är rätt jobbigt. Tempot ska vara jämnt (10 km är trots allt ganska kort, och såsar man i början hinner man inte komma ifatt i slutet; och tokrusar man i början blir man comatrött i slutet och tappar massor). Jämnt tempo som är lagom för 10 km känns obekvämt redan från början, hela racet består faktiskt av olika nyanser av obekvämt:
km 1-2: obekvämt men känns som det kan hålla.
km 3-5 obekvämt och känns inte som det ska hålla.
km 5-7 rysligt obekvämt och känns helt rimligt att avbryta.
km 8-9 minns man inte efteråt.
km 10 spurt.
i målfållan grämer man sig lite över att man inte tog i ordentligt.”
P har rätt!! klart du klarar springa 10 km på trekvart! lite mer intervaller istället för lugna skogsrundor så skall det nog gå utmärkt 🙂
Lycka till!
wow vilken rolig, inspirerande utmaning! Det vill jag också göra någon gång i framtiden. Ska iaf satsa på att slå gamla perset under ngt millopp i sommar… millopp finns det många av som tur är.
Ang. Vansbro så står det på hemsidan att håll ögonen öppna. Tydligen kan folk avanmäla sig och då släpper de platser?
Det var jag som skrev det där sista! 😉
Staffan: Återkommer om listan. Som innehåller drygt 100 lopp…
Haha! Klockren beskrivning av millopp! Och förklaringen till varför jag brukar sky dem som pesten. 😀
Benet: Tack! Goda exempel från verkligheten känns alltid upplyftande och inspirerande! Och tröstande när tvivlet kommer. Fantatsiskt millopp du gjorde förexten! Jag måste gå in på din blogg och återuppleva det igen.
Ingmarie: I går sprang jag 5 K så fort jag förmådde. Så nu tvivlar jag på att det här blir så kul. 🙂
Jumper: Jag ska erkänna en sak: dina ”subförsök” har bidragit till att jag själv vill kolla om jag kan springa fort(are). Kan han så kan väl jag, typ!
den där farten på träningspassen säger nog inte så mycket, mer än att jag springer för fort när jag springer lätt distans och långpass. Har grävs fram min gamla pulsmätare ur lådan för att checka läget lite på hjärtfronten.
Jens: Tack! men jag som älskar att fjamsa fram i skogen… och inte tycker om när det gör ont…
Jonna: Ja, det finns verkligen mängder av millopp, och många av dem verkar vara gemytliga små tillställningar. Perfekt för att slå milpers! Med tanke på din kanonkondis efter vinterns skidåkande lär det inte bli några problem alls!
Jag håller ögonen på Vansbro. Om jag nu får springa ngt sånt mitt i milsatsningen? Får väl se vad coachen säger.