”Vadå terränglöpning? Det här är ju trail running!”
Den medbjudna bekantingen är inte överförtjust. Tycker antagligen att jag använt falsk marknadsföring. Försöker övertala mig att terränglöpning inte kan utövas i vilken terräng som helst. Lidingöloppet är tydligen terränglöpning. Min skog är det inte (även om vissa stigar fick med beröm godkänt). Springer man runt i den måste man låta anglifiera sig – syssla med trail running. Med sånt pysslar inte bekantingen, som snabbt genar ut ur skogen för att hitta mer lättlöpta tassemarker. (Tror det var ljungdjungeln som knäckte henne.)
Jag vägrar också. Anglifiera mig alltså. Terrängspringer vidare. Häng med på dagens stigar!
blogg@bureborn 
Potejto – potaaaaato…. 😉
Fattar inte heller det där, är terränglöpning en sväng på grusade vägar i Hagaparken en uppjogg från en Latte i Vasastan?
Terränglöpning i min värld är helt obanat. Jag kan köpa att dina stigar är ”trail running”, eller varför inte kalla det stiglöpning på svenska. Det är alldeles för mycket väg för att vara terräng 🙂
Jag såg en gång ett EM i terränglöpning på teve. På något som såg ut som en platt kapplöpningsbana för hästar med kortklippt gräs hade man på några få ställen lagt ut ungefär 40 cm höga hövallar att kliva över. Jag skulle kalla det parklöpning. I Sverige terrängtävlar man i alla fall oftast på grusstigar eller i motionsspår med lite backar typ Lidingölopp.
Dina härliga bilder skulle jag helt klart regga som terränglöpning för att skilja det från löpning i motionsspår och på normala grusstigar. Blir för övrigt riktigt sugen på spenaten…
Jag skulle också hålla med Emmy då det gäller definitionen. Terränglöpning kan dock vara på stig. Ser förtjusande vackert ut i dina marker!
Jag säger att jag springer i skogen. Och då menar jag stigar, men med rötter, stenar och andra ojämnheter.
Västgötskan: Eller potatis? potäter? pärer? 😀
Staffan: Du är ngt på spåret, tror jag. Ju längre bort från latteland, ju tuffare terrängdefinition.
Emmy: Intressant. I din värld är alltså terräng tuffare än trail. Min bekant tycker tvärtom. Och jag tycker det är samma sak.
Jumper: Jag såg också en sån där officiell terrängtävling på tv. Och undrade över om de någonsin skulle komma till själva terrängen. Förra årets terräng-SM gick runt Uppsala slott. Backigt som fasen, men terräng – nja. Det var åtminstone lite grästuvigt och lerigt.
Kanske skulle man föreslår att Funbeat lägger till spenatlöpning som träningsform?
Snorkkis: Kan varmt rekommendera Trögden som löparutflykt i sommar!
Anneliten: Skogsspringning vore kanske det bästa ordet? Eller så får man på moppo för att man definierar skog på fel sätt?
Fick förresten just höra en annan invändning mot min terränglöpning. Men då var det inte underlaget som var feldefinierat utan tempot. Jag springer helt enkelt för sakta för att det ska kallas löpning…
Ha ha! Av de söndagsmotionärer som passerar på asfaltvägen utanför fönstret här tycks de flesta hålla lägre fart än du enligt funbeat gör i ljungdjungeln, men lik förbannat tycker jag att de löper. Den som inte tycker att du idkar löpning ska du giva på moppo.
Till potatisskörden ovan vill snitsaren lägga ”pantoffler” som man åtminståne förr sa i södra Skåne medan ”pärerna” växte i norra delen.
Wow! Vilka härliga bilder! Den sortens terräng jag älskar mest och allra helst springer mina långpass, även om variation förnöjer. Får gåshud av smala, mjuka, barriga stigar oavsett det är vårens barmarkspremiär, ljummen sommarkväll eller regnfuktig höst.
Jumper: Håller moppen i högsta hugg!
Niklas: Mmmm, smala barriga stigar är det bästa som finns. Allra bäst tycker jag om tallbarrströsslade stigar, eftersom jag gillar den lite öppnare känslan mellan tallar. I en djup granskog känner jag mig så liten.