Eller, va fasen skriver jag! Duns menar jag förstås. Träskoduns. Och inte i några nätta mohedatofflor. Nej, i såna där holländska träskor. Med en påmålad flicka i folkdräkt och typisk toppig hätta. Hon vallar gäss. Men inte hjälper det att skorna är turistlockande dekorerade, de går ändå inte att springa i.
Träskor på fötterna alltså. Och ett envist sällskap som klistrat vid min sida hela löprundan. En skepnad i total avsaknad av löpstil. Knäande med släpande steg, och ryggen böjd bakåt i en svag båge. De stela axlarna uppdragna i höjd med öronen. Förmodligen grimaserade hon illa också med det syntes inte. Så tydlig var nämligen inte mig egen skugga där i fullmånens sken.
Totalt synapskollaps. Det gick verkligen inte att springa med någon förlängd märg ikväll, eller med lillhjärnan. Pannlob hela vägen. Varje steg krävde en medveten tanke, en direkt order till benmusklerna att sätta den ena foten framför den andra. Rena undret att jag inte blev stående någonstans mitt på vägen.
Men hem kom jag. Till och med utan att gena bort de sista två kilometerna. Sjönk ner på förstukvisten och begrundade stillhetens hav. Lyssnade på tystnaden. Det blir otroligt tyst när man slipper höra tunga träskosteg mot asfalten.
blogg@bureborn 
Nästa gång har du balettskorna på!
Skön beskrivning av det osköna som jag tror de flesta av oss upplever då och då. Starkt att du tog dig igenom. Nästa pass trippas det lätt. Det är jag övertygad om!
Ha ha ha!!!
Skrattar gott och lite rått. Så där, om än inte i varje stilfullt utmålad detalj, har jag det varannat pass nufötiden, men inte gnäller jag för det,.. eller jo, det gör jag kanske…
Kan bara använda ett ord: Poesi!
Någon ny trend? Först barfota och nu träskor?
Ingmarie: Men någon arabesque får jag aldrig till. 🙂
Benet: Det är ju tur att man hållit på med springandet så pass länge att man lärt sig att efter regn kommer solsken. Och lätta fötter!
Jumper: Lite stoiskt gnäll har jag nog allt tyckt mig höra. Kryddat med en hel del jäklaranamma. Om vartannat pass varit grisigt som detta hade jag nog kastat in handduken och börjat knyppla istället.
Niklas: Tack!
Anneliten: Om några år så har också resten av löparvärlden fattat hur man förbereder sig för sista milen på maran.