Bevisen är kladdklara.
Smutsiga vader. Vilket förstås beror på att jag snuddar med motsatt fot vid vaden när jag springer. Vilket lär bero på två saker: dålig rörlighet i höften och klena muskler i häcken.
För att kompensera för bristerna vrider sig höften bakåt när jag skjuter ifrån, om jag förstått saken rätt. Och det ger i sin tur mindre kraft i frånskjutet. Att vaderna behöver gnuggas extra i duschen bryr jag mig inte om, men jag behöver all kraft jag kan få!
Har letat fram ett grönt gummiband ur en låda. Att använda till rumpprehab. Har förexten packat ner ett par kilo kunskap i en ryggsäck också. Nationalencyklopedin. Funkar utmärkt som extravikt vid hälseneprehab i form av tåhävningar.
Prehab alltså, inte rehab. Känner mig ytterligt klok och förståndig.
blogg@bureborn 
Du ÄR klok och förståndig! 🙂
Har du barbensväder???????
Helt klart förståndigt, vad gör man inte för att slippa få problem med hälsenan igen!? Jag tillhör inte dom som tycker att styrketräning är särskilt roligt, men förstår ju nu hur viktigt det är.
Blir man klokare för att man lyfter kunskap?
Själv har jag vattendunkar i min ryggsäck, men så är jag ju också vattuman. 🙂
Måste erkänna att jag inte hänger med i analysen riktigt. Försöker föreställa mig hur du kränger under löpningen så att hälarna (?) sladdrar till och kommer emot vaderna? Inte alltför ofta väl, då skulle du ju bli helt sönderskavd. Springer du lite utåt med fötterna också?
Just att jag skaver på insidan av vaderna har jag inte upplevt. Men däremot gissar jag att jag behöver bli rörligare i höfterna.
Läste någonstans att det är ganska vanligt att man höfterna rör sig på det sättet du beskriver, istället för att man är ”rak” i bäckenet hela tiden.
Ingmarie:Det beror alldeles säkert på mitt namn – av grekiskans sopheia, vishet alltså.
Vi hade barbensväder i torsdags, när bilden togs. Och nästan på lördagskvällen också. Vi klrade oss med en hårsmån från snöyran som drabbade huvudstaden.
Andreas: Vissa typer av styketräning gillar jag stenhårt, som cirkelfys på F&S. Men att stå och dra i ett gummiband eller gunga upp och ner på ett trappsteg. Nja. Men vad gör man inte för att kunna springa!
Förra gången det begav sig med tåhävningarna fyllde jag säcken med gamla strykjärn…
Jumper: Kränger än nog just vad jag gör, en aning alltså. Du vet så där som många tjejer springer, lite kobent med knäna. Att skorna slåt mot vaden känns överhuvudtaget inte, sulan snuddar bara lätt, lätt mot huden.
Västgötskan: Slår mig nu. Kanske beror det helt enkelt på tjejers höfter är annorlunda konstruerade? Våra bäcken är ju liksom plattare och mer utåtvinklade. I så fall lär det ju inte vara så mycket att göra åt.
Nja, det kan ju också bero på att du springer i oländig terräng och får ett och annat felsteg. Eller snudar du i varje steg? Då borde du nästan få skavsår!
Anneliten: Nog blir spåren tydligare i terrängen, men tendensen finns där även när jag springer på asfalt. Coachen noterade också, efter att vi sprungit bredvid varandra på löpbandet första gången, att jag har ngt fuffens för mig med fötterna.
Och eftersom det är så roligt med prehab, så tar jag det säkra före det osäkra. 🙂
Men om du springer kobent, så borde det väl vara knäna som krockar medan fötterna fladdrar långt från varandra? Nä jag får helt enkelt titta själv nästa gång dina löpvägar passerar mina….
Om vi hinner mötas löpandes t innan jag prehabbat bort det förstås…