Springer med hela kroppen

Roade mig med att skrämma slag på en eller annan söndagsflanör och löpare idag. I Gånsta strax utanför Enköping ligger ett motionsspår. Grusat, elupplyst, väluppfostrat.

Härs och tvärs i samma område trixar sig ett mtb-spår. Backigt, knixigt, rotigt, stenigt, busigt. Att springa där är som att springa i en helt annan skog trots att civilisationen ibland är snubblade nära. Då och då passerar stigen motionsspåret. MTB-cyklisterna – eller stiglöpare som jag – erbjuds tydliga varningar.

Motionsspårsnötarna däremot, de fattar ingenting när det plötsligt dyker om en lerstänkt löpare snett från sidan. Men de hojtar högt. Och ser lite konfunderade ut när löparen försvinner ut i terrängen på andra sidan.

Jag behövde lite variation i springandet den här helgen, så jag passade på att hänga med in till stan när bilen ändå rullade åt det hållet. Sprang mtb-spåret och en del av Upplandsleden. Och variation blev det. Stigarna hemmavid är visserligen skogiga så det räcker, men de erbjuder få backar. Jag gillar backar. Tycker att jag springer så snyggt uppför dem. Haha.

Stigarna i Gånsta är dessutom mycket besvärligare. De har nötts av x antal mtb-cyklar som lämnat rötter och stenar i dagen. Kräver koncentration. Och fotledskontroll.  Ibland gillar jag att fokusera på något enbart fysiskt. Inte låta tankarna vandra eller ens ta in naturen.

Att springa trixig stig kräver inte bara 100 procent av hjärnan. Det kräver också 100 procent av kroppen. Efter en timmes löpning måste jag stanna och stretcha – magen. Reflekterar över att jag springer annorlunda. Kortare, snabbare steg. Armarna längre från kroppen. Spänner magmusklerna. Parerar terrängen med lår- och vadmuskler. Ibland får man till och med använda händerna; för att greppa ett träd och  svinga sig över en halvmeterdjup göl.

Efter en och en halv timme är kroppen trött, hjärnan nöjd och tajtsen leriga ändå upp på häcken.

Annonser

9 thoughts on “Springer med hela kroppen

  1. Jag hade troligtvis fortfarande irrat runt . Trippandes på tå så sakta att klockorna stannat. I min värld är rötter och stenar farliga grejer. 😉 Lera och vatten går däremot bra. 🙂

  2. Gillar inte att bli våt om fötterna (och spåret på bilden ser lite för geggigt ut för mig), men teknisk löpning bland rötter och stenar är inte bara kul och distraherande för sinnet utan också vilsamt för kroppen eftersom åtminstone min fart sjunker. Min erfarenhet från TEC förra året var att skogspartiet gav återhämtning trots att jag där sprang förbi folk. Ultralöpare vill visst inte gärna tänka för mycket när de springer?

  3. Västgötskan: Och så får man tränignsvärk på helt nya ställen. 🙂

    Ingmarie: Minns att dina stackars fötter inte uppskattade Vertex. Men råkar du ha vägarna förbi Gånsta så vågar du dig ut på mtb-spåret, jag lovar!

    Jumper: Men vänta nu, du vill inte bli vår om fötterna. Men tänker gå in för orientering. Gummistövlar?
    Vad gör ultralöpare när de springer måntro, om de inte tänker. Eller tänker de helt enkelt på annat än vad de just nu håller på med?

    Malin: Hej! Det är sig garanterat exakt likt. I Enköping står tiden stilla. 🙂

  4. När jag orienterar försöker jag (och lyckas oftast) springa torrskodd, vilket naturligtvis syns på resultaten 🙂

    Jag menade nog att ultralöpare kanske vill ha sina meditativa tankar ifred och inte låta sig störas av triviala sådana kring rötter och stenar? Enligt vad någon sade under TEC i fjol, tycker de om ett jämnt och lågt löpsteg, vilket ju störs när de behöver lyfta på fötterna i skogen. Tyckte också att en del av dem sprang lite valhänt (häpp!) där, medan jag sprang och liksom jabbade med fötterna? I år hade jag dock vägrat att springa i geggan. Fler frågor?

  5. Härligt skrivet och klockrent beskrivet när det gäller trixiga och tekniskt krävande stigar. Det går inte att låta tankarna vandra. En tiondels sekunds frånvaro och man kan ha trampat rejält snett. Jag gillar den här typen av löpning väldigt mycket. Farten är orelevant, utan det är mer styrka, kordination, följsamhet och total fokus men ändå meditativt på något sätt. Det är lite som en hybrid mellan rytmisk dans och löpning. Variation förnöjer 🙂

  6. Låter effektivt det där med riktiga stigar. Kanske man skulle våga sig utanför asfalten vid tillfälle. Fast jag brukar inte springa så snyggt uppför, men i skogen kanske det inte är någon som ser.

  7. Jumper: Ah, då behöver vi nog inte oroa oss för att du ska gå och bli orienterare på riktigt. Och skaffa pannband.

    Niklas: Dans var ingen dum liknelse! En dag med riktigt flyt hittar man takten perfekt och anding och steg matchar varandra perfekt. Koreografin bestämmer naturen.

    Snorkkis: Klart du ska ut i skogen! Löpning, med riktigt funktionell styrketräning på köpet. Kan ju inte bli bättre!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s