Idag korsades mina löpstigar av ett promenerande par. Mormor/farmor och barnbarn i femårsåldern.
Mormor/farmor: ”Vänta lite. Låt tanten springa före”.
Barnbarnet: ”Det där var faktiskt ingen tant. Hon hade tofsar”.
Ha!
(Hädanefter lämnar jag inte huset utan pippilotter. Eller flätor.)
blogg@bureborn 
Om man ser ung (?) ut i en femårings ögon, är man nog det. Annars tycks det väl vara något av ”tantens år” i år, där Dagmar Ebbesen med flera anses rula.
(När jag läser hinner jag också tänka att vi borde ha nån praktisk ”hen”-variant på farmor/mormor som i de flesta andra länder. ”Storamor” eller ”Bästamor”.)
(och särskilt krångligt blir det ju när man (enligt de flesta sakkunniga)talar om exempelvis ”gammelmormor” om exempelvis pappas mormor, som ju samtidigt är barnets farmors mor och borde kännas mer som ”gammelfarmor”. Snitsaren föreslår det norska systemet med mor-bestemor-oldemor-tippoldemor eller far-bestefar-oldefar-tippoldefar oavsett väg till fjärde led, och säga exempelvis morfars farmor när man vill vara exakt. Som tur är brukar dock snitsaren sällan få som han vill. (Ursäkta kapningen))
Haha, den var bra!
Nu följer jag dig!
Haha! Barn är kloka, det har jag alltid sagt! 😉
Barn har alltid rätt! Eller kanske inte… Men definitivt i den här frågan!
Om vi svenskar måste välja mellan en ”hen”-variant eller behålla våra separat mor- och farföräldrar så föredrar jag sen senare varianten. Trots att det blir lite komplicerat med gammel-versionerna.
Appropå tant så har väl inte det så mycket med ålder att göra längre. Vi har flera coola tanter i 30-årsåldern på jobbet, som stolta kallar sig för just det. Men jag är ingen tant!