Björkarna har passerat musöronstadiet. Jag läser om skidåkning.
Fast Sverker Sörlins ”Kroppens geni” handlar om så mycket mer än skidor och om det norska skidundret. För mig handlar den faktiskt mindre om skidåkning och mer om träning. Om drivkraft. Lidelse. Om att testa gränser. Passera dem. Om stenhårda intervaller och långa löppass på sugande myrar. Om att vara människa. Och när man inte längre är det.
”Man begär inte empati av den som är på väg att passera nittio procent av sin maxpuls. Det mänskliga lämnar en gradvis och det som återstår är bara precis det man behöver för att dra sig vidare och orka ett steg till. (…) När man presterar på sin maximala nivå är man i viss mening inte längre människa.”
Han skriver förbannat bra dessutom, Sverker.
Och så får man sig en rejäl dos av träningens idéhistoria på köpet. Som att intervallträning av vissa ansetts vara en del av modernitetens ondska. Kroppen förvandlas till en maskin som mekaniskt tvingas upprepa samma sak gång efter gång. Som i en fabrik. Fabriksarbete och intervallträning innebär samma sak – förslavning. ”Av Homo ludens, den lekande människan, har blivit Homo faber, den görande, vars status utgår ifrån vad hon uträttar, inte från det mänskliga i henne.”
För att vara på den säkra sidan – med tanke på min nya kärlek för intervaller – ser jag till att andas lugn skogslöpning emellanåt. Man vill ju inte bli rent omänsklig.
blogg@bureborn 
Ja, ta mig tusan om inte björkarna har slatt ut här utanför fönstret! (Och A rapporterarar tornseglare från besök i Malmö).
Funderar på om man ens kan begära empati av den som håglöst hasar sig fram i slutet av ett långlopp en bit från sin maxpuls, där det också handlar om att ”dra sig vidare och orka ett steg till”. Ja, efter att ha bevittnat TEC-löparnas lidande men vänliga slutvarv, tycker jag det verkar så, även om jag själv kanske skulle ligga mer åt Arthur Häggblad-hållet.
Vid löpande bandet står jag dock gärna temporärt, så länge det är frivilligt.
Fick rejäl lust att läsa boken, när den kom ut och presenterades (tillsammans med artikel av honom själv i DN), men eftersom A inte lånat hem den, har den förblivit oläst…
Den boken blev jag nyfiken på, även om tre olästa ligger och väntar. Brukar varva med varannan fakta och prosa, fast nu har det varit fyra Murakami på raken. Jag gillar verkligen intervaller, för då om någon gång vet jag att jag har ett par ben och ett hjärta. Då om någon gång förstärker jag pannbenet och lär mig gilla närheten till det fysiskt outhärdliga. Och som belöning, den där sköna tomheten efteråt.
Jumper: Jag minns mitt eget enda ultralopp, visserligen ynka 52 K, och då saknades det minsann ingen empati mot slutet. Snarast tvärtom.
Tycker du ska tjata lite på A, för känner jag dig rätt kommer du att gilla boken. Och Sverkers tankespår. Han är förexten riktigt trevlig Sverker, och en inspirerande föreläsare. Hade turen att ha honom som lärare när jag läste idéhistoria i Umeå.
Niklas: Man kan aldrig ha för många böcker på nattduksbordet! Av Marukami har jag bara läst hans tal om löpning, men skulle gärna läsa fler. Någon rekommendation?
Ja nog känner man att man lever alltid, när pulsen bankar i 180. Men själv upplever jag ingen tomhet efteråt, snarare eufori. Kroppen kan visserligen vara skönt tung, men hjärnan går på glädjehögvarv. Endorfinkick, antar jag.
Nä, böcker kan man aldrig få för många av och vad gäller Murakami, så gillar jag hans stil. Hans ”Vad jag talar om… tilltalade mig på ett annat plan än just löpningen, eller blandningen. Murakamis trilogi 1Q84 kan du lika gärna vänta med och spara några hundralappar. Såg att första boken precis kommit på pocket. Annars rekommenderar jag hans korta och suggestiva roman ”Efter mörkrets inbrott”.
Spännande hur olika man upplever intervaller eller annan typ av träning. Och så länge det är förenat med en positiv känsla är det en bonus eller tvärtom ibland, att man får konditionen på köpet 😉
Kort och suggestiv låter som en bra början. Ska tassa in på nån nätbokhandel och beställa. 1Q84 känns nästan lite övermäktig, så här i vårtider när allt ska göras samtidigt. Men det kommer ju något som heter semester.
Den ”måste” jag läsa!
Har du läst Toby Tansers ”More Fire”? If not, DO!
Taget!
Taget här också. Behövde inte tjata för att snabbt få ett inbundet exemplar av ”Kroppens geni” med läsvänlig typografi hemlånat. Tack för tipset! Återkommer med recension.
Ska bli spännande att höra vad du tycker!
Ping: En långdistanslöpares ensamhet » Livsnjutarbloggen