Var tvungen att utjämna koncentrationerna. Skapa jämvikt mellan det mentala och det fysiska.
En överjäklig arbetsdag. Inte jäktig, när man har mycket att göra men ändå kapacitet att stryka punkt efter punkt på listan. Utan stressig. När man känner att man inte räcker till. Inte alls. Då kan jag plötsligt inte fokusera. Kroppen förbereder flykt men har ingenstans att ta vägen.
När klockan tillåter utflexning är jag fysiskt uppjagad, men totalslut i hjärnan. Hade egentligen tänkt springa mitt tröskelpass längs Fyrisån i kvällssolen, men bara tanken på fler intryck gör mig smått panikslagen. Jag klarar inte fågelkvitter, inga blommande lönnar och inget grus i skorna.
Tar bilen till F&S. Blicken i golvet. Väljer det enda löpbandet där man slipper glo i spegeln och istället får stirra in i en vitmålad vägg. Ger blanka f-n i omgivningen. Flyr. Springer. Omsätter stresshormonerna i svett. Tre gånger tio minuter tröskel. Varvar upp och laddar ur.
Och sen varvar jag ner. I balans. Ler åt killen på bandet bredvid. Undrar om han sprungit där hela tiden?
blogg@bureborn 
Helt rätt tänkt där!
Alla sätt är bra utom de dåliga! 🙂
Oj! När man inte orkar med fågelkvitter då är det illa. Tur att inte gymmet ditt kör med såna där naturljud som börjar bli populära 🙂
Jesus vad träffsäkert du satte ord på en känsla som infunnit sig även hos mig inom ramen för jobbet ett antal gånger den senaste tiden; ”Kroppen förbereder flykt men har ingenstans att ta vägen”. Och vad kan vara bättre som ventil än ett svettigt tröskelpass. På löpband eller på en urtråkig cykelraka, eller nåt. 🙂 Skönt att du kom i balans. Viktigt!
Det låter inte ologiskt, även om min erfarenhet av detta slags stress är minimal. Funderar på hur de gör, som inte har löpbandet eller asfaltrakan (och tillräcklig fysisk ork) som ventil. Går de hem och slår sin man och sina barn?
Bertil gratulerar till den fyndiga liknelsen och rubriken, och snitsaren till bloggen som sådan.
Oj det skulle ju vara jumper som skrev det förra. Kanske börjar även jag få för många bollar i luften…
Västgötskan: Eller hur! Ibland är det bara så skönt att koppla ner skallen. Ctrl+alt+delete, typ.
Ingmarie: Tro vad som är dåligt. Lägga sig under skrivbordet och gråta kanske?
Anneliten: Ja, det är ju för väl att F&S inte är hippaste gymet i stan´ direkt. 🙂
Benet: Ibland kan man ju sannerligen överväga om man är riktigt funtad. Eller så kanske man bara behöver en kurs i personlig effektivitet? Mappa upp inkorgen, sen är allt frid och fröjd…
Jumper: Tyckte väl att Snitsaren blivit väl löpinriktad. Men tacka honom – och Bertil – för gratulationerna.
Förhoppningsvis håller de kanske på med yoga, sånt dunkar nog också som jämviktsverktyg.