Jag springer nästan alltid ensam. I skogen. På vägen. I mörker. Orädd.
Så läser jag om kvinnan som attackerades med kniv i ett motionsspår. Jagades genom samhället . Helt oprovocerat.
Orosknut i magen.
blogg@bureborn
Jag springer nästan alltid ensam. I skogen. På vägen. I mörker. Orädd.
Så läser jag om kvinnan som attackerades med kniv i ett motionsspår. Jagades genom samhället . Helt oprovocerat.
Orosknut i magen.
blogg@bureborn 
Det är fruktansvärt att sådant händer och rent ut sagt skit att man ska behöva känna den där oron. Jag gör ju sällskap med min hustru nu för hon vill inte springa själv. Kvinnor har blivit överfallna i skogen där hemma, vi springer just precis här: http://vlt.se/nyheter/vasteras/1.1619775-polisen-varnar-kvinnor-spring-inte-ensamma
Det har varit lugnt nu sedan man genomförde en jogging-manifestation (http://vlt.se/nyheter/vasteras/1.1626787-manga-ville-jogga-mot-valdet) … men det är ju knappast slutet på överfallen i stort och det tar ju inte bort den där oron som varje sådan här händelse skapar.
Jag förstår att orosknuten i magen inte låter sig lösas upp av statisik som mer generellt säger ”Ut och spring, men undik istället att…”, ty som kringvandrande mansperson har jag sett hur hämmande bara tanken på hotet kan vara. A springer dock ännu, liksom du, ganska ohämmat, åtminstone så länge inget speciellt rapporteras häromkring. Dotter K är möjligen lite försiktigare har jag för mig.
Själv tänker jag att det säkraste stället mot attacker från människor och djur bör vara i obanad terräng långt från civilisationen och allra helst i mörker. Dock bör jag ha mobil med mig ifall jag skulle bryta benet.
(När det gäller händelsen i Duved, är jag spänd på fortsättningen, eftersom jag liksom polisen undrar över pojkarnas motiv för att jaga den mer än dubbelt så gamla kvinnan genom samhället(!?))
Ja, det är rent ut sagt för jävligt att man ska behöva vara rädd att det ska finnas idioter som ska hoppa på en/hota en då man är ute och går/springer. Min fru springer väldigt ogärna ensam, och aldrig efter mörkrets inbrott.
Jag kommenterade för övrigt just en tråd i ämnet på jogg.se med en trött anmärkning. Tyvärr har diskussioner kring sådana ämnen en tendens att spåra ur på sådana forum, så jag tror att jag håller mig här på denna civiliserade blogg i fortsättningen.
http://www.jogg.se/Forum/Trad.aspx?subid=25805
Hade helt missat händelsen i Västerås, trots att det ju ligger nästgårds. Läskigt! Men jag gillar motståndsinitiativet, visar på människors goda sidor.
Jag tror det är just det som gör händelser som dessa så otäcka. Människors onda sidor. Att det faktiskt finns människor som inte drar sig för att skrämma, råna, överfalla och skada andra. Och att man kan råka ut för just sådana människor i ett joggingspår i Duved. Det kan alltså hända vem som helst, när som helst och var som helst.
Och nej, mot oron och rädslan hjälper inte statistik som att det är mer sannolikt att råka ut för våldsbrott om man är man än om man är kvinna, att fler kvinnor utsätts för våld av närstående än av främlingar eller att det är betydligt mer sannolikt att man skulle råka ut för en trafikolycka än stöta på en våldsverkare.
Det är garanterat mer troligt att jag skulle bli påkörd av en traktor med dubbelmontage under en av mina löparrundor än att jag skulle stöta på en rånare. Och antalet vildsvin i Trögdskogarna är garanterat högre än antalet våldtäktsmän. Men jag är inte rädd för traktorer och grisar. Jag är rädd för illvilliga människor.
Tror dock inte det är ”farligare” än att köra/åka bil eller gå ute över huvudtaget.
INGA sådana galna idioter ska få stoppa min löpträning.
Skaffa pepparspray… 😉
När min granne undrat hur jag vågar springa ensam i skogen har jag envetet hävdat att skogen är bättre än elljusspåret. Och det tror jag fortfarande. Ett upplyst elljusspår i mörk skog kan jag tycka är lite läskigt. Annars är jag nästan aldrig rädd faktiskt.
Säger som Ingmarie, inga galna idioter ska få stoppa mig.
Jag låter mig inte heller stoppas. Men blir ändå skitförbannad, eftersom händelserna trots allt gör att jag reflekterar över saken. Det ska inte behövas. Och ännu mer förbannad blir jag för de kvinnors och mäns skull som faktiskt är så oroliga och rädda att det påverkar deras valmöjligheter. Ingen ska behöva vara rädd!
Ja hua. Men som andra också kommenterat – det ska väl ändå inte vara farligare att springa än att gå t.ex. genom Stockholm en vanlig onsdag.
Pepparsprej kanske ändå vore en ide. Förhoppningsvis behöver man inte använda det, men det kan göra att det känns tryggare.
Eller en karatekurs? fast det känns inge´ vidare att själv behöva ta till våld.