Konsten att hålla nere pulsen:
Strategi 1 – springa och nynna visor
Strategi 2 – förvandla löprundan till biologiexkursion
Idag var det dags för strategi 3 – rullskidor.
Det är totalt omöjligt (för mig) att få upp pulsen med rullande lagg under fötterna. Delvis beror det på att vingel är en synnerligen ineffektiv träningsform. Men huvudorsaken heter mjölksyra. Plus mag- och häckbränna.
Långt innan hjärtat fått upp farten stumnar triceps (stavas väl egentligen gäddhäng på undertecknad). Magmusklerna vrålar och gluteus maximus har i det närmaste domnat bort. Dessutom kittlar det förskräckligt under fötterna.
I motvind är rullskidåkning en smärre mardröm. Stavspetsarna slinter. Öronen blir trötta av det evinnerliga suset. Blir skitirriterad på trafiken. Är bönder fartdårar? Måste de köra så att backspegeln slickar min armbåge?
Det enda positiva är att jag tvingas staka med frånskjut, vilket ger strålande teknikträning när det gäller att röra benen i en rak linje. Rakt bak. Rakt fram. Inget krängande med knän och fötter, varken inåt eller utåt. Så borde jag nog springa också.
Sen kommer belöningen. När gräset ligger slickat längs marken i min åkriktning. Medvind. Stakar som Jerry Ahrlin (ironi, ni vet). Hemma sträcker Pumlan fram handen efter telefonen – kameran. ”Vänta mamma, du ska få se va´ glad du är.”
Lite nyfiken. Hur gör du för att hålla pulsen på låg nivå – om du nu bryr dig om sånt?
blogg@bureborn 
Om jag skulle åka rullskidor så skulle min puls hamna på nära max. Av ren rädsla!
Annars kör jag helt enkelt på känsla!
”Oj, var jag så glad! Det visste jag inte”.
Jag springer alltid lite onödigt fort på långpass, om jag inte får sällskap av långsammare löpare. När jag cyklar får jag inte heller upp pulsen över ”maffe” ens om jag maxar en uppförsbacke. Lårmusklerna säger stopp som vid din skidåkning.
Nu ska jag snart ut på långpass i det perfekta vädret. Få se om jag kan hålla vårkänslorna och pulsen i styr denna gång?
Tyvärr (!) är jag dålig på att hålla pulsen nere. På gott och ont kanske (?) Jag tänker ofta att jag ska ta det lugnt, men jag har så höga krav på mig själv att det ofta blir tuffare än det är tänkt…
Men håller med dig om rull-don (jag åker inlines, inte rullskidor). Samma sak där. Ben, rumpa och under foten (!) tar slut låååångt innan hjärtat. (Till skillnad från löpningen). 🙂
Svårt att hålla låg puls tycker jag. Och det hjälper ju inte att jag är arg mest hela tiden. På det långsamma tempot. Kanske bode jag leta fram mina in-lines.
Senare:
Nja, det gick visst lite fort idag ändå….
Ingmarie: Måste kännas härligt att kunna lita på känslan, men så har du den väl också i blodet – eller benen – proffslöpare som du är! Min känsla är inte tillförlitlig. Alls. Häromdagen sprang jag lättdistans, som pulsklockan avslöjade var ett tröskelpass…Fick lite bassning av coachen. 🙂
Jumper: Sällskap är ju alltid trevligt! Kom just på att det också funkar med enbart ljudligt sällskap – Spanarna på ipod. Strategi 4 – lyssna på ett bra radioprogram.
Cykeleffekten är densamma för mig. Stumma lår – maffepuls.
Västgötskan: Jag tror det är jättebra att låta pulsen skena och köra tufft. Ibland. Kan bara tänka mig hur gräsligt ont man måste få i häcken av in-lines. Ser svinjobbigt ut!
Anneliten: Ja, ilska har ju ingen god inverkan på hjärtat direkt. Stackars dig! Men in-lines kan kanske vara värt ett test? Du gillar ju skridskor på vintern. Träning ska ju vara roligt – inte frustrerande!
Goa bilder! Handen på hjärtat, så har jag aldrig brytt mig om att mäta min puls med hjälpmedel, även om möjligheten finns. Jag försöker nog bara lyssna på kroppen och lära känna mitt hjärta och fysiken utifrån dagsformen. Jag skulle säkert kunna finslipa formen än mer med pulsträning, men jag har aldrig varit intresserad av den biten. Fast vem behöver en pulsklocka för att veta när pulsen skenar 😉
Om du försöker ”memorera” hur det känns i kroppen när du är inom de olika pulszonerna kanske? Jag är absolut INTE proffs på att känna pulsen men jag vet liksom när det är lugnt eller inte. 😉
Och kom ihåg att även en pulsklocka kan visa fel. 🙂
Niklas: Faktum är att det här tekniska pulsmätandet är en nygammal grej i mitt liv. När jag köpte klockan (för en halv evighet sen) tyckte jag det var roligt att nyttja alla finesser. SEn blev pulsbandet liggande i en låda i en nästan lika lång evighet. Att det fått komma fram igen är coachens ”fel”. Vi måste ju på ngt sätt hitta rätt nivå och fart på träningspassen. Jag är uppenbarligen lite lomhörd. 🙂
Ingmarie: Du har så rätt, ska försöka att känna in kroppen lite mer medvetet. Skulle vara skönt att kunna lita på känslan. Och veta när pulsklockan är ute och cyklar. För det är den sannerligen ibland – igår hade jag en vilopuls på 23… 🙂