Någon som är nyfiken på vem han är, han vars bedrifter på löparbanan får mig att glömma att jag blir blöt om fötterna? Han som ska hjälpa mig att springa snabbare?

Han får faktiskt berätta själv – P. Både vem han är, och vad han tänker om att coacha mig. Och gubevars, hur min träning framskrider… (om det nu inte går baklänges).

Varsågoda! Gästinlägg från coachen!

P står för Per Berg. Är 43 år, trebarnsfarsa, träningsnarkoman, ekonom, uppsalabo och en hel del annat. Älskar kroppslig ansträngning i allmänhet och löpning i synnerhet. Får gärna bli träning på ett eller annat sätt alla veckans dagar bara livspusslet tillåter. Löpningen utgör den självklara merparten. Men varierat är kul och bra för en mogen kropp. Blir därför också en del styrketräning i en eller annan form och gärna alternativa sätt att träna kondition.

Att springa har alltid varit kul. Men i yngre år var det främst bollsporter som gällde. Började springa regelbundet vid 32-års ålder och har väl sakta men säkert blivit snabbare genom åren. Har faktiskt glädjande nog aldrig varit bättre löpare än just nu.

Tycker mitt förhållande till löpningen är relativt avslappnat. Visst får det gärna gå fort på tävlingar, men inte på alltför stor bekostnad av livets goda i övrigt. Balans är bra. Kan också utan större problem gå ifrån vad som är tänkt i träningsplanen om humöret vill annorlunda. Träningsglädje är viktigt. Går heller inte in i de djupaste detaljdiskussionerna kring löpningens allra minsta beståndsdelar på det sätt som de mest inbitna gör. Orkar bara inte.

Bloggerskan känner jag sedan början av 2010, då F&S gjorde så våra vägar korsades. Tacksam för det. Visade sig att vi är medlemmar i samma löparklubb och att båda har svaghet för cirkelträning i grupp. Som många av er andra har jag utvecklat ett visst beroende av bloggen.

Blev nog lite överraskad när jag under en lunchdate fick förfrågan om att hjälpa till med coaching. Har väl haft ganska sval inställning till sådana eventuella förfrågningar tidigare. Men beslutet att ställa upp denna gång var tämligen enkelt. Förutom att bloggerskan är en stor färgklick i tillvaron och en av de härligaste personer jag träffat på, så var det en riktigt intressant träningsmässig utmaning. Dels är målet i sig svårt, att till i höst prestera respektabla 45 min på milen, vilket om man är K40 inte är något som man lattjar sig fram till (motsvarar t ex en tid på 36,30 för en 30-årig herre enligt en åldersomräknare jag hittat).

Sedan har bloggerskan ett antal gånger tydligt deklarerat en stor inneboende ovilja att springa fort, oavsett det gäller tävling eller träning. Lägg sedan till några olika kroppsdelar som ständigt ligger på oroslistan för skador, vilket gör att försiktighet blir av största vikt. Till detta kommer också önskan om att ge utrymme för andra träningsformer än löpning, ”som ju bara inte går att sluta med för det är så himla kul”. En annan parameter att ta hänsyn till i milträningen är att ”jag vill samtidigt träna för att kunna springa fort på Lidingöloppet”. Ja shit, där har ni min utmaning som novis coach.

Om vi når fram? Absolut! Om inte annat kommer det ha varit förbaskat kul på vägen.

Kom på att jag kanske skulle avrapportera månad för månad hur det fortskrider med träningen mot målet för den som är intresserad att följa det. Eftersom jag kom på detta först nu, så blir aprilrapporten något försenad. Men vi kör den ändå.

Rapport april

Utgångsläge första april – en färsk egenuppmätt femkilometerstid omräknad i kalkylator indikerade på en miltid på runt 50,30. Räknade fram teoretiska fartnivåer utifrån detta. Skrev översiktsplan fram till i höst och detaljerat program för april med förklaringar och hade genomgång. Adepten nickade storögt och lydigt.

Första månaden såg vi som uppstartsmånad. Det innebar tre pass löpning i veckan. Huvudmålsättningen för månaden var att få igång kvalitetsträningen. Lade in ett tröskelpass varje vecka, började försiktigt och ökade sedan i längd upp till 30 min totalt i snabb fart. Att peppa, peppa, och återigen peppa runt dessa pass var en kritisk framgångsfaktor för att häva den där knepiga fartblockeringen.

Förutom tröskel så skulle varje vecka innehålla ett långpass på 90 min och ett vanligt distanspass på runt timman. Dessutom fanns inlagt ett pass alternativ konditionsträning i veckan och styrketräningsvarianter efter eget huvud. Trodde nog i min enfald att första månaden skulle bli lättcoachad. Jo, morsning…

Eftersom april nu är historia kör vi en snabbversion som lyder ungefär så här; nervositet inför coachen, nervositet inför löpband, nya skor som inte funkar, pulsförvirring och pulsanarki följt av diskussion om hyvlade och ohyvlade pulsnivåer i Garmin (som jag fortfarande inte fattar en smack av), obegripligt snabba förbättringar som (p g a pulsförvirringen ovan) visade sig inte riktigt vara sanningen, vissa oroskänningar på de vanliga problemområdena, ett plötsligt jättdipp på ett pass, behov av axel att gråta ut mot, visdomstand som drogs ut, jättelångt mejl skrivet i värktablettrus, svårigheter att hålla sig till överenskommen plan och några omgångar med ursäkter med anledning av det. Puh!

Kanske låter det lite rörigt, och ja, det har det nog varit om jag skall vara ärlig. Men samtidigt jättekul. På uppsidan finns en otroligt motiverad och skitduktig adept. Och det viktigast av allt under april har vi definitiv uppnått. Rädslan för farter är borta. Plötsligt är det kul att träna snabbt. Hur det gick till har jag ingen aning om och jag tänker inte rota för mycket i det heller.

Återkommer med majrapport inom kort. Det är en månad när hårdare intervaller introducerats och en utökning skett till fyra pass varannan vecka. Kan väl avslöja redan nu att det finns ett och annat att skriva om även denna månad…

Kul läsning, eller hur?  Och medan andra skriver på mig blogg…