Vårrus-kig noja

Det finns saker jag gruvar mig för. Tävlingar är en sån sak. Eller snarare en viss typ av tävlingar. En fjällmara gruvar jag mig inte ett dugg för. Ett millopp – fy sjutton! Jag kan bli totalnojig.

Jag gillar inte att gruva mig. För att slippa väljer jag någon av två möjliga strategier: håller för öronen och vrålar bingo, eller stirrar eländet i vitögat. Alternativ ett är inte särskilt konstruktivt. Eller det skulle det förstås kunna vara, om det inte råkade vara så att jag faktiskt vill springa en och annan snabb tävling.

Varför jag vill göra det? Jag vill helt enkelt testa mina gränser. Gränser kan man bara passera om man ger järnet, och så hårt klarar jag inte att pressa mig själv på egen hand. I en tävlingssituation kan jag få hjälp. Av medtävlarna. Av stämningen. Av publiken.

I går blev jag så otroligt less på mig själv. Less på nojandet. Stack till Västerås och sprang VårRuset.

VårRuset kan vara världens mest frustrerande tävling. Eller inte alls en tävling. Webbsajten är tydlig: ”detta är ingen tävling, utan en fest för tjejer i alla åldrar”. Allting är rosa. Och lila. Väldig tjejigt hurtfriskt. Übertrevligt.

Det kan man irritera sig på. Eller bejaka. Dessutom har arrangörerna i just Västerås löpt lite amok, erbjuder tidtagning. Helt klart tävling. Och alla tjejer är inte där enbart för att mysa. Några har lätta skor på fötterna och värmer upp. Med löpning, inte bara F&S. Kutar koordinationslopp längs Mälaren. Jag springer också. Fokuserar. Det känns ovant. För jag brukar inte göra så, brukar mest jogga en bit och sen ställa mig i startfållan. Men idag tänker jag springa. I 4:40 per kilometer.

Tidtagningstjejerna startar först, ett par minuter före övriga. Trots att jag bestämt mig för att inte bli irriterad blir jag det när startskottet går och rultiga tanter och fnissiga brudar joggar iväg. Eller strosar. I tidtagningsklass!

Kryssar mig fram. Svär lite, men bestämmer mig för att den där ilskan nog används bättre i löpkraft än kraftuttryck. Springer om, springer om och springer om. Det går för fort, i 4:34. Men å andra sidan dyker enkilometerskylten upp utan att jag ens fattat att loppet börjat. Tänker att jag nog borde dra ner på tempot, men hon som springer strax framför vill jag inte gärna släppa. Två kilometer och fortfarande lite för snabbt.

Strax därefter gör banan fartsänkningsjobbet åt mig. Det lutar uppför. Plötsligt hör jag hur hårt jag andas. Känner pulsen susa i öronen. Känner smärtan. Spänner axlarna. 4:38. Undviker att titta på distanssiffran eftersom jag inte vill veta hur långt det är kvar till trekilometersskylten. Men jag vill se den. Nu!

Och när den dyker upp är det bara två kilometer kvar. Kroppen slappnar av, hittar flytet, ligger kvar i 4:38. Tills det bara är en kilometer kvar. En kilometer. Knappt fem minuter. Ökar tempot. Försöker få fart på den otroligt slöa publiken, och lyckas faktiskt. Banan svänger upp mot en viadukt. Nu gör det ont. Riktigt ont. Men jag tänker inte lyssna.

Ser målområdet, och tar mig uppenbarligen dit. Men hur minns jag inte. Noterar de röda siffrorna när jag passerar under målbågen. De har ännu inte hunnit ända fram till 23 minuter.

Jag sprang på 22:54. Inget regelrätt PB kanske, eftersom jag aldrig sprungit någon 5-kilometerstävling förut. Men jag har aldrig kutat fem kilometer snabbare än så. Och ändå. Tiden känns rätt irrelevant. Det som räknas är att jag vågade utmana mig själv, vågade gå över gränsen – dit där löpning gör så in i helvete ont.

Och jag vågar göra det igen.

Annonser

12 thoughts on “Vårrus-kig noja

  1. Om man drar till Västerås för att få uppleva löparsmärta, då är man seriös! Tycker dessutom att den ”irrelevanta” tiden verkar lovande för ditt tidsmål på den dubbla sträckan o sommar. Lite färre rultiga tanter och fnissiga brudar i vägen och en plattare bana (jag säger inte tartanrundbana längre eftersom du deklarerat att du går in för 10K och inte 10000m), så går det ännu fortare. Att din smärttröskel redan nu tycktes ligga vid 4:35/km i stället för de planerade 4:40/km verkar också lovande. Jag tror stenhårt på dig.

  2. Och för att som vanligt relatera till min egen värld, har jag naturligtvis också motvilja mot smärta, och förra årets ”Bangubbmil” på 49:45, var en riktig plåga redan efter halva sträckan, men att ha genomfört den var en värdefull erfarenhet. Till skillnad från dig har jag däremot utvecklat något slags långloppsnoja, en rädsla för den stora, totala håglösheten, medan smärtan under ett millopp trots allt känns begränsad i tid och rum och möjlig att hantera rationellt.

  3. Mycket bra sprunget!! Jag riskerar väl att helt förta glädjen med att påpeka att vårruset verkar konstant påstå att banan är 5km medans många menar att den är närmare 4km än 5km. Oavsett det så vågade du trycka på och höll tempo hela vägen, bra formbesked både fysiskt och mentalt!!

  4. Grattis! Och även om den inte är exakt 5 km så sprang du FORT! Jihaaaa!En av anledningarna till att jag i princip aldrig kutar tjejlopp är just det där. det ska vara så ”mysigt” och ”gulligt” men jag vet inga lopp som har så många och vassa armbågar som de.

  5. Jumper: Tack för att du tror på mig! Jag tror faktiskt också lite, lite mer på mig efter den där upplevelsen. Precis som du tycker om din gubbmil – en värdefull erfarenhet. Men din gubbmil är i mina ögon en större bedrift. Tröstlös rundbana mol allena. Rundbana och jäkligt entusiastisk publik och lite villig draghjälp, då kanske…
    Långloppsnojan bryts vid årets StM! Det har jag bestämt.

    Staffan: Tack! Och någon glädje förtar du inte alls, det spelar nämligen ingen egentlig roll hur långt loppet var heller, precis som tiden inte är så viktig. Det viktiga var just att jag inte vek ner mig. Det är jag nöjd med! (Garmin visade förexten 4:93 kilometer.)

    Anneliten: Tack!!

  6. Ingmarie: Tack! Det är rätt kul att springa fort (med mina mått mätt)- men obeskrivligt jobbigt! 🙂
    Nej, tjejlopp är faktiskt inge´ vidare. Tramsigt och bitchigt på samma gång.

  7. Härligt skrivet referat! Imponerande att du liksom lyckas minnas allt som händer under en tävling på smärtgränsen. Grattis till en fin prestation! Tävlingar är så kul, för att man prövar så mycket mer än bara den fysiska rörelsen! Man lär sig alltid något.

  8. Tack! Att registrera vad som händer under loppet är en typ av överlevnadsstrategi. Tar bort fokus från den sprängande känslan i lungorna och de totalstumma benen.

  9. Jens och Västgötskan: Tack!
    I mitt fall tror jag att skallen står för minst 50 procent av löparinsatsen. Tror inte sinnet på saken är det bara att lägga ner och gå hem och dricka kaffe istället.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s