Jag hade tänkt åka in till Stockholm och heja på alla hjältar som springer maran i morgon. Klappa händerna svullna och ömma som 2010. Skrika mig hes. Ända tills den sista löparen passerat.

Men så blir det inte. Gör mig uppriktigt ledsen. Jag vet vilken fantastisk känsla det är att stå där bredvid banan och känna all löparkraft passera. Nästan lika härligt som att springa själv.

Varför jag inte åker in? Taskigt väder gör mig inget. Men taskigt väder i kombination med egna virus. Då viker jag ner mig.

Men alla ni som springer – jag hejar på er på distans! Vrålar och peppar. High-fivar och kramar er hårt om det behövs. Lycka till!!