Förbaskat skönt med coach! För då slipper man tänka själv. Slipper planera sin egen träning. Slipper analysera den i efterhand. Det är bara att springa! Och det där springandet blir dessutom mycket, mycket, mycket roligare.

Dessutom får man skratta sig tårögd. Varsågoda – senaste rapporten!

Ny coachrapport kring bloggerskans framfart mot sub-45 milen. För maj denna gång.

Men inledningsvis vill jag buga mig av respekt för alla er som sprang maran i lördags. Otrolig prestation i skitvädret! Jättegrattis!

Majrapporten var det ja. Först kort tillbakablick på april. Uppstartsmånad med introduktion till kvalitetsträning i form av tröskelpass. 3 löpträningar per vecka. Strulig månad på flera sätt, men passen genomfördes ändå som de skulle. Viss effekt av kvalitetsträningen började märkas vid slutet av månaden och rädslan för fartträning släppte. Tydlig tendens hos adepten att vilja träna längre och hårdare än programmet. Förbaskat kul i största allmänhet.

Majprogrammet, som omfattade en femveckorsperiod, avslutades igår. Ett mål var att introducera hårda intervaller och få dessa att fungera. Det kändes som en utmaning, men det var klart stärkande att tänka på att tröskelträningen trillat på plats så lätt. Dessutom var målet att vänja kroppen vid veckor med fyra löpträningar och dubbel kvalitet.

Upplägget var att vecka 1, 3 och 5 skulle innehålla 4 pass löpning, med både hård intervall och tröskel. Vecka 2 och 4 skulle vara lugnare med samma upplägg som i april. I de hårdare veckorna skulle både distanspassen och tiden i tröskelfart förkortas något för att balansera belastningen av VO2-passet. Var väl hyggligt nöjd med det teoretiska upplägget. Tyckte jag tagit fasta på den försiktighet vi varit överens om skulle få prägla de två uppstartsmånaderna. Nu gällde det ”bara” att få det att funka i praktiken också, något som inte varit helt enkelt i april.

Rivstart med en hård intervall. Tanken var 4*4 min med 2 min ståvila på löpband. Adepten meddelade nervositet. Coachen försökte avdramatisera. Körde själv samma upplägg på bandet intill och lade egna farten på pratbar nivå. Bubblade en massa tok för att skingra medlöperskans tankar på trötthet. Räknade ned, minut för minut. Intervall efter intervall. Uppmuntrade. Det gick bra, ruskigt bra till och med. Hon ville köra en extra! Hur kan man säga nej i det läget? Går ju bara inte. Följande kommentar stod på bloggen samma kväll; ”… det är jäkligt skönt att springa VO2-intervaller på löpband”. Yes! Vecka 1 i övrigt – planen följdes perfekt. Vilken kanonstart!

Vecka 2 skulle vara lugn enligt upplägget ovan. Blev inte så. Ett vanligt distanspass förvandlades till en timmes löpning med backar och en genomsnittspuls på alltför hög nivå. Två kvalitetspass och ett långpass blev därmed facit. Till det lades två alternativa konditionspass samt cirkelfys och ett styrketräningspass. Någon som tycker det luktar återhämtningsvecka? Inte jag i alla fall. En något uppgiven coach blev följden.

Inför vecka 3 kändes kroppen ändå förvånansvärt bra fick jag höra. Vi beslutade därför att genomföra de två kvalitetspass som var tänkta från början, men att ta det ganska lugnt i övrigt. Kände mig trygg i att en resa skulle begränsa möjligheten till för mycket träning. Hårda intervallen sprang vi tillsammans på band och det gick återigen kanonbra. Euforiska kommentarer på blogg och Funbeat om VO2-intervaller följde. Snacka om tvärvändning i synen på fartträning! Dessvärre följdes passet också av en kraftig nattlig smärta i de bakre regionerna. Men en dag (och en tömd voltarentub) senare var smärtan som bortblåst. Bra naturligtvis, men oroande. Tjatade nog lite väl mycket om bloggerskans bak ett tag därefter och fick en härligt dräpande kommentar för det. Skrattar än.

Vecka 4 började extremt rörigt. Adepten tog, med någon timmes varsel, ett ytterst spontant beslut att springa Vårruset i Västerås för att utmana sin tävlingsnoja. Coachen informerades – men först efter loppet! I och för sig berodde den sena informationen på ett närmast osannolikt teknikstrul som adepten var helt oskyldig till. Men innan alla turer runt detta var utredda var tränaren faktiskt något tveksam till fortsättning. Loppet gick i alla fall jättebra och bloggerskan kom nog långt på vägen mot att övervinna sin tävlingsskräck. Resten av veckan förlöpte med svårigheter att bromsa sig till planen. Yttrade sig genom en hel del alternativ träning och genom nattlöpning hem från fest i finskor och snäv kjol. Kommentar utklippt från bloggen denna vecka ”Just nu skulle jag helst träna dygnets alla timmar”. Hur lätt är det att coacha denna vilde tror ni…?

Vecka 5 – blev enligt plan, eller till och med något mindre träning än planen. Den återhämtningen behövde vi båda! Ett riktigt bra VO2-pass visade att kroppen svarat fint på träningen.

I bokslutet över maj konstaterar jag nöjt att bloggerskan kommit klart längre än vad jag trott skulle vara fallet. Framförallt med det mentala. Konstaterar också att maj nog, om möjligt, varit ännu roligare än april och absolut lika rörig. Men det senare inser jag att det nog bara att vänja sig med…

I juni går vi in i full träning. Återkommer…