Blindstyre på blodomloppet

Sträcker ut handen och känner timotejen kittla handflatan. Nästan lika lätt som kvällsbrisen smeker huden.  Kisar mot den nedåtgående solen och ser värmen explodera likt fyrverkeri bakom ögonlocken. Det luktar pepprigt av raps.

I kväll var löpningen 100 procent sinnesupplevelse. Smakade på en svärm knott också. Och var extremt medveten om mina stela quadriceps.

I går kväll var löpningen 100 procent fokus. Såg i princip inte ett dugg. Men jag fixade å andra sidan ett nytt nattlinne till Pumlan.

Att jag sprang Vårruset för två veckor sedan var fullständigt oplanerat. Gårdagens blodomlopp över en mil på Djurgården var det inte. På initiativ, och i sällskap med, coachen. Sällskap till och från loppet alltså. Inte under. Nåja, med undantag för en liten bit på slutet.

Race report? Ja, ok då.

Jag hade visserligen sprungit av mig den värsta tävlingsnojan i Västerås. Testat smärtgränsen. Men var likt förbannat nervös som attan dagen innan. Stackars Per tycks mer få agera jourhavande psykolog än tränare. Och han lyckades i princip få ner mig på filbunkenivå innan det var dags att ställa sig på startlinjen.

Fokuserad filbunke. Som stod skrämmande långt fram i startfältet eftersom jag fått order att att göra det för att slippa trängsel. Hade dessutom fått order att hålla 4:48-tempo. Och det hade säkert funkat utmärkt om det inte vore för att det går väldigt fort så där långt fram i startfältet. Krävs en sjuhelsikes självbevarelsedrift för att inte ryckas med. Jag har ingen sån.

Följaktligen gick det för fort, men hur mycket för fort vet jag inte riktigt. Lyckades inte komma överens med Garmin, som visade alla möjliga data utom ett vettigt varvtempo. Gissar på 4:35. En himla tur att det var nedförslut och slät asfalt.

Nån sorts vett i skallen har jag i alla fall och lyckades sakta med säkert sänka tempot ute på parkvägarna till något som kändes överlevdnadsbart i en mil. Typ 4:48. Hade det inte varit så mycket folk i farten hade jag gärna blundat för att slippa se alla som sprang om. Ytterligare en nackdel med att starta långt fram – man blir konstant omsprungen. Av alla utom en häftigt flåsande blåsbälg i orangerött linne som vägrade överge mina bakhasor.

Här såg jag fortfarande mer än två meter framför skorna. Konstaterade att det är otroligt vackert längs vattnet på Djurgården en solig försommarkväll. Koncentrerade jag mig kunde jag höra master och tåg slå mot varandra i småbåtshamnen. Men någonstans efter fyra kilometer var det slut med yttre sinnesintryck. Dags att börja betala för det där alltför snabba tempot i början.

Coachen hade lovat att jag fick höja farten vid fem kilometer om jag kände mig pigg. Det gjorde jag inte. Beslöt mig för att ligga kvar på vad Garmin nu bestämt var ett varvtempo på 4:49. Blev äntligen av med blåsbälgen och upptäckte att jag inte längre blev omsprungen av varenda kleti och pleti på banan. Kändes klart bättre.

Dividerade med mig själv om hur länge jag skulle stå ut med lite mer smärta och kom fram till att jag borde kunna öka en aning. Ungefär samtidigt svängde banan av den hårdpackade grusstigen och ut i spenaten. Först svor jag lite. Sen började jag skratta. Blodomloppet i Stockholm är seedinglopp för Lidingö, tro f-n att de vill ha in den terräng som bjuds. Farten gick ner. Folk snubblade på stenar och fick grenar i ögonen. Jag var väldigt, väldigt glad över att jag springer nästan alla mina distanspass i terräng. Gav upp idén om att fixa 48 minuter och struntade i att klockdisplayen plötsligt visade ett varvtempo på  4:54.

Trailäventyret tog slut efter sisådär 500 meter. Hårdpackat grus igen. Och en kille med draktatuering på välbyggda biceps. Klart godkänd farthållare. Varvtempot började sakta ticka nedåt, utan att det gjorde alltför ont.

Sen började det göra riktigt ont, mjölksyrefulla muskler vill nämligen inte springa på ridstigar med lösgrus. Hästhovar gillar det säkert. Inte trötta löparfötter. En åttonde kilometer fylld av löst grus som inte gav något vettigt fäste, och så en och annan knixig backe på det. Men jag har faktiskt lättare att hantera muskelsmärta än ont-i-lungorna-varianten. Kutade ifrån bicepskillen. Sprang sida vid sida med en tjej i blå långärmad tröja med vitt tryck. Gjorde för ont för att jag skulle se vad det stod.

Visste att sista kilometern skulle gå längs kanalen. Platt. Slätt. Och att coachen skulle finnas någonstans just där. Jag hade sagt till att han inte fick springa tillsammans med mig sista biten. Det sket han fullständigt i. Ibland tror jag han känner mitt löparjag bättre än jag gör själv. För jag behövde verkligen den där draghjälpen. Var otroligt glad över den!

Sista lilla biten fick jag klara mig själv. Uppför på tungsprunget gräs. Väldigt sympatiskt lagd målraka. Inte. Men då gör det iofs inget att lugnorna håller på att sprängas. Klev förbi tjejen i blå tröja två meter före målbågen.

Tiden? 47:34
Tveklöst personbästa. Hur svårt det nu kan vara att fixa när man bara sprungit ett millopp tidigare. Misstänker dock att banan var en aning för kort. Men jag sprang ändå betydligt snabbare än jag gjorde sist. Och snabbare än jag trodde att jag skulle palla. Ha!

Coachen? Sprang om ledarcykeln.
Som iofs körde fast i det hopplösa lösgruset, men jag tycker det var jäkligt roligt ändå. 35:15. Klar seger. Hur grymt som helst!

Annonser

14 thoughts on “Blindstyre på blodomloppet

  1. GRYMT Bureborn! Starkt som attan! Du är ju snart i hamn med de där 45. Och vilken skön coach/adept-relation ni verkar ha fått till. Låter fantastiskt trevligt!

    Och om du letar efter ett platt lopp att göra PB på är du välkommen till Startskottet i Kristianstad i början av Juli. Mycket plattare än så blir det inte 🙂

  2. Fantastiskt, härlig rapport, stort grattis!! Verkar ju vara en framgångssaga detta, utläser utveckling både av hjärt-lungkapaciteten och inte minst av pannbenet!! På Påsksmällen köndes det som om jag blev omsprungen av HELA startfältet första km vilket naturligtvis inte var sant men efter 2km var det min tur att springa om och jag blev inte omsprungen av NÅGON, härlig känsla, fast jag är ju en försiktig typ som sällan vågar gå för fullt!

    Önskar fortsatta framsteg och det där målet ser ut att ordna sig! imorgon blir det förresten en lugn runda i Enköping om mina hamstrings är lite gladare än i veckan

  3. Såna fulingar! Borde ha annat att det var något lurt på gång. Personliga landsvägsmilrekord för båda om jag rätt förstått! Grattis! Att förlägga detta första (planerade) test till spenat och lösgrus låter som bra psykologisk strategi och att sen klara av det så raskt bör vara bra för självförtroendet. Kommer i fortsättningen att studera utbudet av millopp för att gissa mig till tiden för nästa urladdning, om ni nu inte förvånar världen med en egen träningstävling på Studenternas?

    (Vad bloggtypografin beträffar har jag märkt att den ändrar sig tillbaka om man klickar på texten).

  4. Grymt jobbat av er båda!! snacka om att peaka i rätt ålder! Sofia, måltiden klara du i år, absolut,, och kan Per putsa sin tid då är han min hjälte för alltid.

  5. Stort grattis ta mig tusan! Starkt! Som vanligt berättar du med glöd och vassa armbågar, med glimten i ögat. Du plockar erövringar av bara farten på väg mot ditt mål. Fortsätt på den stigen!

  6. Benet: Tack! Och ja, vi har verkligen kul ihop, coachen och jag. Begriper inte hur jag kunnat uppbåda ngn motivation att springa förr i världen.
    Misstänker att de där 2,5 minuterna som fattas till 45 kommer att kräva en hel del jobb. Som tyvärr inte lär vara slutfört tills i början av juli. Annars lär det där som ett synnerligen lockande lopp. Helst om du också springer.

    Staffan! Tack! Pannbenet har helt klart blivit hårdare, känner mig som en bison…
    Spanade efter en grönklädd snabbfotad typ när jag snurrade runt stan´igår. Men tyvärr… Hade varit kul att stöta på dig irl.

    Jumper: Kände mig faktiskt lite taskig över att jag inte sagt ngt innan. Men tänker ändå inte lova att jag ska avslöja allt i förväg nästa gång… Tror faktiskt inte att banvalet – spenat och lösgrus – var medvetet av coachen. Snarare tvärtom. Han önskade nog en lättsprungen bana så att inte den jobbiga adepten skulle känna sig misslyckad efteråt. Faktum är att jag tror han blev en aning förvånad över att jag klarade 48 minuter…

    Västgötskan: Tack! Kände mig faktiskt rätt grym när jag passerade bicepskillen. Han såg lite knäckt ut. 🙂

    Ingmarie: Tack! Helt klart ett jäkligt bra team!

    Snitsaren: Spegeln, som sitter i ett gammal fönster, når nästan ända upp till taket.

    Ola: Tack! Men du, du är ju i princip i samma ålder. Dags att börja träna lite mer? 😉

    Andreas: Tack! Uppskattar verkligen att folk gillar mina skriverier.

    Niklas: Tack! Den är faktiskt rätt rolig den här stigen, så jag hänger i ett tag till.

    Anneliten: Tack! Någon mer ska jag få till, hoppas jag.

  7. Grönklädd var jag faktiskt men då jag inte visste status på baksidorna så höll jag mig i närheten av svärföräldrarnas domäner vilket igår betydde att jag snurrade tre varv på Fagerskogens lätta slinga.

    Nästa tillfälle blir i stan blir midsommardagen och då kanske en runda i Gånstaspåret, kan det vara något om du är hemma och har möjlighet?

  8. Pingback: Coachrapport 3 « blogg@bureborn

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s