Sträcker ut handen och känner timotejen kittla handflatan. Nästan lika lätt som kvällsbrisen smeker huden.  Kisar mot den nedåtgående solen och ser värmen explodera likt fyrverkeri bakom ögonlocken. Det luktar pepprigt av raps.

I kväll var löpningen 100 procent sinnesupplevelse. Smakade på en svärm knott också. Och var extremt medveten om mina stela quadriceps.

I går kväll var löpningen 100 procent fokus. Såg i princip inte ett dugg. Men jag fixade å andra sidan ett nytt nattlinne till Pumlan.

Att jag sprang Vårruset för två veckor sedan var fullständigt oplanerat. Gårdagens blodomlopp över en mil på Djurgården var det inte. På initiativ, och i sällskap med, coachen. Sällskap till och från loppet alltså. Inte under. Nåja, med undantag för en liten bit på slutet.

Race report? Ja, ok då.

Jag hade visserligen sprungit av mig den värsta tävlingsnojan i Västerås. Testat smärtgränsen. Men var likt förbannat nervös som attan dagen innan. Stackars Per tycks mer få agera jourhavande psykolog än tränare. Och han lyckades i princip få ner mig på filbunkenivå innan det var dags att ställa sig på startlinjen.

Fokuserad filbunke. Som stod skrämmande långt fram i startfältet eftersom jag fått order att att göra det för att slippa trängsel. Hade dessutom fått order att hålla 4:48-tempo. Och det hade säkert funkat utmärkt om det inte vore för att det går väldigt fort så där långt fram i startfältet. Krävs en sjuhelsikes självbevarelsedrift för att inte ryckas med. Jag har ingen sån.

Följaktligen gick det för fort, men hur mycket för fort vet jag inte riktigt. Lyckades inte komma överens med Garmin, som visade alla möjliga data utom ett vettigt varvtempo. Gissar på 4:35. En himla tur att det var nedförslut och slät asfalt.

Nån sorts vett i skallen har jag i alla fall och lyckades sakta med säkert sänka tempot ute på parkvägarna till något som kändes överlevdnadsbart i en mil. Typ 4:48. Hade det inte varit så mycket folk i farten hade jag gärna blundat för att slippa se alla som sprang om. Ytterligare en nackdel med att starta långt fram – man blir konstant omsprungen. Av alla utom en häftigt flåsande blåsbälg i orangerött linne som vägrade överge mina bakhasor.

Här såg jag fortfarande mer än två meter framför skorna. Konstaterade att det är otroligt vackert längs vattnet på Djurgården en solig försommarkväll. Koncentrerade jag mig kunde jag höra master och tåg slå mot varandra i småbåtshamnen. Men någonstans efter fyra kilometer var det slut med yttre sinnesintryck. Dags att börja betala för det där alltför snabba tempot i början.

Coachen hade lovat att jag fick höja farten vid fem kilometer om jag kände mig pigg. Det gjorde jag inte. Beslöt mig för att ligga kvar på vad Garmin nu bestämt var ett varvtempo på 4:49. Blev äntligen av med blåsbälgen och upptäckte att jag inte längre blev omsprungen av varenda kleti och pleti på banan. Kändes klart bättre.

Dividerade med mig själv om hur länge jag skulle stå ut med lite mer smärta och kom fram till att jag borde kunna öka en aning. Ungefär samtidigt svängde banan av den hårdpackade grusstigen och ut i spenaten. Först svor jag lite. Sen började jag skratta. Blodomloppet i Stockholm är seedinglopp för Lidingö, tro f-n att de vill ha in den terräng som bjuds. Farten gick ner. Folk snubblade på stenar och fick grenar i ögonen. Jag var väldigt, väldigt glad över att jag springer nästan alla mina distanspass i terräng. Gav upp idén om att fixa 48 minuter och struntade i att klockdisplayen plötsligt visade ett varvtempo på  4:54.

Trailäventyret tog slut efter sisådär 500 meter. Hårdpackat grus igen. Och en kille med draktatuering på välbyggda biceps. Klart godkänd farthållare. Varvtempot började sakta ticka nedåt, utan att det gjorde alltför ont.

Sen började det göra riktigt ont, mjölksyrefulla muskler vill nämligen inte springa på ridstigar med lösgrus. Hästhovar gillar det säkert. Inte trötta löparfötter. En åttonde kilometer fylld av löst grus som inte gav något vettigt fäste, och så en och annan knixig backe på det. Men jag har faktiskt lättare att hantera muskelsmärta än ont-i-lungorna-varianten. Kutade ifrån bicepskillen. Sprang sida vid sida med en tjej i blå långärmad tröja med vitt tryck. Gjorde för ont för att jag skulle se vad det stod.

Visste att sista kilometern skulle gå längs kanalen. Platt. Slätt. Och att coachen skulle finnas någonstans just där. Jag hade sagt till att han inte fick springa tillsammans med mig sista biten. Det sket han fullständigt i. Ibland tror jag han känner mitt löparjag bättre än jag gör själv. För jag behövde verkligen den där draghjälpen. Var otroligt glad över den!

Sista lilla biten fick jag klara mig själv. Uppför på tungsprunget gräs. Väldigt sympatiskt lagd målraka. Inte. Men då gör det iofs inget att lugnorna håller på att sprängas. Klev förbi tjejen i blå tröja två meter före målbågen.

Tiden? 47:34
Tveklöst personbästa. Hur svårt det nu kan vara att fixa när man bara sprungit ett millopp tidigare. Misstänker dock att banan var en aning för kort. Men jag sprang ändå betydligt snabbare än jag gjorde sist. Och snabbare än jag trodde att jag skulle palla. Ha!

Coachen? Sprang om ledarcykeln.
Som iofs körde fast i det hopplösa lösgruset, men jag tycker det var jäkligt roligt ändå. 35:15. Klar seger. Hur grymt som helst!