Boulebanan

I dag har jag passerat här flera gånger.

Bygdens boulebana. Inomhus. Ett tillhåll för pantrar. Såna som krampaktigt greppar ratten en knapp decimeter från bröstkorgen när de kör bil.

Nej jag har inte spelat boule. Jag passerade bara. I tanken. För från Vikinghallen och hem har jag en kilometer nedförsbacke. Sisådär fem minuter lätt och behaglig löpning.

Vissa tar till mantran när löpningen går tungt, när hjärnan vrålar åt kroppen att stanna och lårmusklerna gråter. Typ, ”vackrast, snyggast och bäst”. Eller så kan man göra en Murakami; tänka sig att man är en maskin som inte känner smärta. Andra fyller sinnet med en lämplig låt, som Benet, i regnet och kylan under Stockholm maraton.

Jag springer från Vikinghallen och hem.

Visualiserar att jag tar mig över krönet, svänger svagt åt höger och låter benen rulla. Glider förbi 70-skylten, grothögarna efter vinterns avverkning, Perssons sneda brevlåda. Hukar för björken vars grenar slickar mig i håret och undviker tjällossningsgroparna vid uppfarten.

Idag sprang jag 5-minutersintervaller på löpbandet bredvid coachen, med en hjärna som verkligen var högljudd. Protesterade vilt mot tröskelfart. Benen var inte sena att lyssna heller, gnydde och åbäkade sig. Trögt, tungt och slitigt.

Vid sjätte och sista intervallen var jag rätt less när jag passerade Perssons brevlåda. Funderar på att ta med mig en hammare nästa gång, och spika upp lådan ordentligt. Den skulle förexten behöva lite ny färg också. Ser rätt rostig ut.

Vilken strategi använder du för att fortsätta framåt, inte tappa tempo, inte lägga av?

Annonser

6 tankar om “Boulebanan

  1. Idag slet vi verkligen. Visste inte det kunde blåsa motvind på löpband. Men något sådant måste det varit, eller hur?

    För några år sedan sprang jag ofta sista kilometern på Lidingö när det började ta emot. Lättsprungen, nära slutet och med några hundratal meter upplopp fyllt av publik och speakerröst. Funkade bra.

    Idag är det ofta sista varvet eller varven i banlopp som finns i skallen, kämpande mot pers på milen eller 5:an. Dessutom förekommer ett antal andra tokiga tankar och knep för att finta bort tröttheten. Men dessa skall jag nog behålla för mig själv för att inte bli ansedd som helt galen :-).

  2. När jag springer tempo eller intervaller på bana är jag helt och hållet närvarande där (fattas bara!), men under slutet av långpass har det faktiskt hänt att jag fantiserat om de sista kilometerna under Stockholm Marathon med krafter kvar. Fast det är kanske inte riktigt det frågan gäller.

    En boulebana har vi däremot här hundra meter bort. Den anlades på initiativ av en pensionär med en skylt stavad ”boulbana” och med en bänk där A ofta sätter sig med en kopp kaffe. Platsen benämns sedan länge ”boulis” och kan besökas vid ”boulisväder”.

  3. Jag måste tänka mig målet, målet, målet. Hur det kommer kännas att gå i mål. Men ganska ofta psykar jag ner mig själv…har mycket att jobba på där, den mentala inställningen!

    Grattis till superfint pers på 10 km! Åh jag vill också!

  4. Per: Full storm. Minst. Dessutom hade elektrikern antagligen installerat ökensol i lysrörsarmaturerna.
    Ok, nu är jag sjukt nyfiken på de där finterna. Hur illa kan det vara? Siffertrixande skulle jag gissa på.

    Jumper: Varför skulle frågan inte kunna gälla sista kilometerna på en mara? Där om något behövs väl en strategi för att inte kasta in handuken? Det kanske inte är samma typ av smärta som under ett intervallpass, men likt förbaskat smärta.

    Jonna: Tack! Du kommer också att krossa pb – jag lovar!
    Men nog är det svårt det där med psyke. Som att balansera på en tunn, tunn tråd ibland.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s