Det började bra. Så blött och lerigt i skogen att det bara var att lägga ner träffa-tuvorna-principen på direkten.
Efter en kvart var jag lerig upp på bröstet, och sjujäkla stampa-i-vattenpussar-glad.
Efter 90 minuter var jag inte lika glad. Hittills har jag ju bara fått springa en och en halv timme för coachen, men nu skulle jag få kuta i två. Tyckte jag var en strålande idé, men kroppen höll inte riktigt med. Efter 90 minuter tog mina glykogendepåer slut, och min långpassovana kropp kom inte alls ihåg hur den ställer om till alternativt bränsle. Fick tugga taggtråd istället.
Varmt blev det också. Helst på fjolårets kalhyggen vars grothögar nu gömts under böljande hav av midjehögt gräs. Slet av mig t-shirten och knölade upp trekvartstajtsen halvägs på låren. Tacklade varenda gran, i hopp om att lite av morgonens regn skulle ramla ner ur barren och hamna på min hud. Funkade sådär. Stacks mest.
Bara att konstatera. Ska det bli något vettigt av Lidingö måste min kropp få en chans att minnas hur man springer länge.
blogg@bureborn 
Har börjat följa din blogg. Du skriver bra!
Funderar över den otäcka fjälliga ormen eller sjöodjuret på den översta bilden innan jag anar att det är ditt ben som ger dig ditt lystmäte av väta. Själv har jag aldrig förstått tjusningen i att klafsa i dypölar. Minns inte ens att jag gjorde det som barn. Blir också först lite bekymrad över din avtagna t-shirt, tills jag förstår att jag fått fel bild i hjärnan. Illa nog med stickiga granbarr. Ja, den moderna ungdomen !!
Haha, värsta trollpackeruset! Du är för skön, men du får planera energiintaget bättre om du börjar köra tvåtimmarsrace i terrängen. Det där med tuvorna är klassiskt och man lär sig aldrig, eller så visar det bara att man aldrig slutar hoppas 😉
Carina: Va´roligt! Varmt välkommen! Och du, jag gillar din blogg!
Snitsaren: Inbitna banlöpare är då bra fjösiga och fina i kanten. 😉
Niklas: Måste helt klart tanka upp bättre innan och ta med färdkost, eller åtminstone mer vätska. Klart orutinerat.
Tuvhoppandet är ju egentligen rätt idiotiskt. Rent och skärt energislöseri. Klafsa rätt ner i skiten kräver mindre ansträning (om det inte är midjedjupt) – och är roligare!
Fjösig? Säger bara: Stockholm Marathon 2012… 😉
Hade du gett dig ut frivilligt en helt vanlig lördag utan att ha betalt en saftig anmälningsavgift…
Vilket visar min pliktkänsla och oförvägenhet i stundens allvar. Ha, va sa hon nu då?
Vilken härlig blogg du har! Riktigt inspirerande!
Underbart!!
Dina och mina vader var nästan (men inte riktigt) lika leriga, om man jämför med mitt förra obanade pass. 😀
Mammaspring: Tack! Jätteroligt att du uppskattar min blogg!
Västgötskan: Och så len hud vi har på vaderna numer, efter lerinpackningen! 🙂