Efter tio timmars hemresa i lastbil har man inget val. Kroppen är liksom omöjlig att veckla ut om man inte springer med den. Men när väl höfterna har gnekat i utfällt läge och gasbensknät låst upp sig då får man minsann bromsa. Hårt.
Skulle ju bara jogga en liten, liten bit.
Byter till i-podens nedvarvningslista: ”Take my breath away”. Plötsligt luktar det öl och Axe. Mot min kind känner jag ett varmt skjortbröst. Befinner mig inte längre vid sidan av en vajande rågåker utan på Cillas. 1987. På dansgolvet, där färgat ljus sveper genom kompakt kolsyreisdis.
När Berlin börjar gnola om timglas har de där händerna som legat runt min midja börjat glida nedåt. Flyr från det svettiga greppet genom en barriär av midjekorta kavajer och aprikosfärgade axelvaddsförsedda sidenblusar. Hostar av cigarettröken.
Attans! Nu går det ju för fort igen. Längs rågåkern. Byter till ”Set fire to the rain”. Den har jag inga minnen av.
blogg@bureborn 
😀
Snacka om igenkänningsinlägg! Underbart!
Rusade du alltid ut i panik i dessa situationer vid dessa tillställningar? Eller var detta ett undantagsfall?
Och så säger du att du inte kommer ihåg detaljer? Här är ta mig tusan alla sinnen, utom möjligen smaken, med och minns. Och om du skarvar och lägger till, så gör du det i alla händelser förbannat bra !!
🙂 hade jag så när skrivit.
Benet: Lyckades oftast smita iväg till damrummet i god tid innan discjockeyn la tryckarna på tallriken. Men ibland gjorde jag en eller annan missbedömning. 🙂
Snitsaren: Musik tycks trigga igång mina minnen. Men bilden i inlägget är nog snarast en kombo av flera, än ett minne från en specifik situation. Berlin spelades samtliga kvällar, det luktade alltid öl och cigarettrök och det fanns alltid killar med kladdiga händer och midjekorta kavajer.