Hoppsan! Hittade just en rapport från coachen i mejlkorgen. Vilket väl gubevars måste innebära att juni månad tagit slut. Hur gick det till? Uppenbarligen har jag åtminstone hunnit träna…med rätt ok resultat dessutom.

(För er som inte hängt med på bloggen så länge. Jag har en coach – Per – som ska hjälpa mig att nå årets mål: 45 minuter på milen. Han gör ett jäkligt bra jobb! Och så skriver han rapporter en gång i månaden. Om konsten att coacha mig…)

Varsågoda! Coachrapport nummer 3.

Juni

April och maj, som tidigare rapporterats om, var ju uppstartsmånader med syftet att sakta men säkert vänja kroppen och knoppen vid hård träning. Vid månadsskiftet maj/juni kunde jag konstatera att vi fixat dessa både delmål på ett bra sätt. Kroppen verkade klara sig fint och motviljan mot snabbare träningspass var helt bortblåst. Dessutom hade utvecklingen varit bättre än förväntat så långt. Så långt var allt väl med andra ord.

Inför juni skulle en fyra veckors period planeras. Full träning gällde, d v s 4 pass löpning per vecka med dubbel kvalitet och ett långpass. Periodisering med lättare vecka skulle läggas in för återhämtning. Planeringen av månaden kändes given; sista majveckan hade varit lätt och den sista juniveckan innebar mycket begränsad möjlighet till träning p g a jobbresa. Vi beslutade därför att köra hårt de tre veckorna som låg däremellan och ta vecka 4 som återhämtning.

Nämnde i coachrapport 1 att tanken med träningen är att bloggerskan både skall kunna springa under 45 min på milen och göra ett bra lopp på Lidingö. I april och maj har träningen inriktat sig på mildistansen, men i juni har tankarna på Lidingö smugit sig in en liten aning i programmet.

Vecka 1

Första veckan hade vi Blodomloppet i Stockholm inlagt. 10 K. Som en avstämning av läget. Och som ett test av distansen på tävling. Skulle själv springa det för att seeda mig inför Lidingöloppet och hade några veckor tidigare frågat om jag kunde få sällskap. Jodå, inga problem. Adepten var med på noterna. Dock var det hysch-hysch mot omgivningen som gällde.

Loppet var givetvis veckans stora händelse och fick styra den övriga träningen. Vi körde ett gemensamt intervallpass på måndagen och testade den tänkta milfarten i 2*7 min, men även 2*3 min med 10 sekunders överfart mot miltempot ingick i passet. Gick bra och vi kände oss båda stärkta inför torsdagen. Ett lätt och kort distanspass på tisdagen och vila onsdagen. Sedan var det dags.

Bloggerskan har redan skrivit en utförlig och härlig race report. Bara att backa några inlägg för att hitta den. (Eller klicka här, föreslår bloggerskan.) Skall inte skriva om samma sak. Men jag var med och lämnade några förslag innan loppet som jag tänkte nämna i alla fall. Första förslaget gällde öppningsfarten. Absolut viktigast var att få med sig en positiv känsla från loppet. Tyckte mycket tydde på att sluttiden skulle kunna bli runt 47,30 en bra dag. Föreslog därför att första 5:an skulle gå på 24 min och därefter, om allt kändes bra, kunde en tempoökning göras. Den öppningsfarten skulle minimera risken att ”vägga” av en för snabb start. Dessutom borde den ge möjlighet att göra en snabbare andra halva, vilket skulle stärka känslan av att det är kul att springa tävlingar. Planen höll ganska bra. Sluttiden blev fina 47,34. Detta trots att den andra halvan bitvis var klart bökig att springa. Att göra en så pass snabb andra halva under de förutsättningarna var riktigt starkt.

Mitt andra förslag rörde startpositionen. Här gjorde jag en miss när jag fick adepten att ställa sig för långt fram i startfållan. Detta av rädsla att hon skulle fastna i trängseln på de små vägarna vid en start långt bak. Hade i åtanke hur det brukar se ut vid Blodomloppet i Uppsala, där dessa problem är tydliga. Men mitt förslag fick till följd att folk sprang om och om de första kilometrarna. Ingen rolig känsla naturligtvis. Osmart av mig. Läge att hitta någon mellanposition till nästa gång.

På det stora hela var vi nog båda två riktigt nöjda med kvällen. Förutom det löpmässiga, så är en ju försommarkväll på Djurgården tämligen svårslaget. Riktigt härlig kväll, som avslutades med hamburgare och skönt avslappnat eftersnack som belöning för väl utfört värv.

Vecka 2

Förlöpte enligt plan. Lite upp och ned under veckan. Ett klart segt gemensamt tröskelpass på band, där farten fick sänkas på slutet, följdes senare under veckan av hårda intervaller på landsväg i riktigt bra fart. Så kan det vara. Kroppen lever sitt eget liv ibland och man förstår inte alltid vad som händer.

Vecka 3

Hade fått vissa pikar om att få testa en backvarvsbana jag brukar springa i ett av de få kuperade områdena i Uppsala. Måste ju ändå börja nosa på backträningen inför Lidingöloppet snart tänkte jag och föll till föga. Ett av veckans kvalitetspass blev således backvarvsintervaller. 4 varv på en terrängslinga om 1,1 km. Varvet avslutas med riktigt tung backe. Tuffingen bet ihop på backovana ben och genomförde passet med bravur. Introducerade mig samtidigt i uttrycket ”att krossa backarna”. Rätt inställning säger jag bara!

Det var nog förresten också denna vecka jag fick lära mig uttrycket ”det är bara lite aj”. Några enkla ord att säga till sig själv när benen börjar bli stinna av mjölksyra. Har snott uttrycket rakt av och använde det frekvent under andra halvan av Sommarspelens 5 000 meter. Funkade strålande mot vika-ned-sig-tankarna! Blev till och med pers på distansen. Tackar ordjonglören för detta enkla, men briljanta uttryck.

Veckan avslutades med midsommarhelg och dubbla långpass. Tänk ändå vilken bra löparmotivation man kan få av kombinationen trånga båtar och svärföräldrar…

Vecka 4

Tog första dagen i viloveckan som en avslutning på den hårda perioden. Ett riktigt bra VO2-pass vittnade om att kroppen svarat väldigt bra på träningen. Trots att den borde vara tämligen nedtränad. Som coach myser man då.

Därefter välförtjänt vila med sparsam löpning resten av veckan. Dock var det inlagt ett längre långpass än vanligt på helgen, två timmars löpning. Som LL-förberedelse. Gick trögt. ”Men oj då, behöver man alltså dryck med sig på två timmars löpning en solig sommardag”. Eh, men hallå 🙂 !!

Sammanfattningsvis kan sägas att juni var en väldigt bra månad. Allt flöt på exemplariskt. Inga konstigheter alls som tidigare månader. Tränaren är skitnöjd!

Som första pass på träningsprogrammet för juli gjorde vi igår (måndag) ett test av formen. På Studenternas IP. På löparbana (ja, du läste faktiskt rätt Jumper)! Lyckades på något sätt lura upp adepten på tartanen. Testade intervaller i tänkt milfart, 4,30 per kilometer. Hon blev faktiskt inte yr av vänstervarven. Inte uttråkad heller. Vågade dessutom stånga sig fram mitt ibland unga friidrottsatleter. Och framförallt – hon sprang riktigt, riktigt bra! Känner mig komfortabel med att milmålet nås till i höst. Vi kan därför kosta på oss att justera juliprogrammet mot lite mer Lidingöinriktad träning än vad som var tänkt från början. Återkommer i början av augusti kring hur den träningen gått.

Vill passa på att önska alla en trevlig sommar!

/Per