Jag springer långpass. Semestersent. Världen är skymningsstilla. Rödtonad. Och luften tung av dofter. Av ekskog och solvärmd veteåker.
Knappt två timmar senare är det doften, inte synintrycken, som avslöjar att jag åter springer förbi samma vetefält i Säby. Kalldimmans tungor slickar mina vader.
Det mörknar snabbt i mitten av juli. Men vid kyrkan är världen röd igen. Min egen skugga springer om till höger. Gång på gång. I ljuset från gatubelysningens natriumlampor. Lågtryckslamporna, vars varmgula ljus jag bara brukar springa i om hösten.
blogg@bureborn 
Löparpoesi när den är som bäst! Höga stilpoäng ges!!
Vackert! Läckert! Underbart!
Ordinerar löpvila åt andra, men lockar samtidigt skönare än sirenernas sång. Tur att det smugit sig in en liten blå påminnelse nere i kanten.
Poesi var ordet!
Ljuvlig läsning. Känner doft och vind ända hit! 🙂
Jag har aldrig blivit så ”fångad” av en löparupplevelse i skrift. Ljuvliga ord! 🙂
Fantastiskt vackert! Har du hunnit sova ikapp lite nu? 🙂
Trolskt och poetiskt så det står härliga till! Vackert.
Men, men nu blev jag faktiskt lite generad av alla fina ord. Tack!
Kan bara hålla med!! Vackert!