Semester borde väl rimligen betyda eoner av tid? Att blogga på till exempel. Eller ligga i hängmattan. Den röd-, gul- och blårandiga som vajar så vackert mellan björkarna.

I helsike heller.

I går hann jag ju inte ens blogga om mitt intervallpass. Det där passet som jag faktiskt är nöjd över. Och som jag gruvade mig så in i h-vete inför. Visste att jag skulle bli trött. Så trött att jag förmodligen skulle ha svårt att hålla koll på vad jag pysslade med. Skrev ner vilotiderna för säkerhets skull. På armen.

Mellan vilorna stod det 2*5 minuter, 2*4 minuter, 2*3 minuter och 2*2 minuter på schemat. I VO2-fart. Sisådär 90 procent av maxpuls. Skitjobbigt alltså.

Solen sken från klarblå himmel och dränkte landsvägen i dallrande värme. Sympatiskt. Och så lite förmiddagsbris på det. Fipplade med klockan. Knöt skorna. Och knöt om dem igen. Fixade flätorna. Tyckte att stumporna skavde. Blev tvungen att knyta om skorna. Igen.

Eller så försökte jag bara skjuta upp eländet…

Tur att  snygg-grannen just kom körande runt kurvan. Då kan man ju för sjutton inte stå och se ut som om man inte orkar springa.

Så jag sprang. Sist jag sprang VO2-intervaller på landsväg (5*4 minuter) gick det i 4:27-tempo. Sen dess har jag kutat en del kvalitetspass, men inget som var direkt jämförbart. Var osäker på om jag lyckats bli bättre, eller om jag stått still och stampat. Som den obotlige pessimist jag är gissade jag på det senare.

Nu gick det i 4:10 de två första. Fem-minutarna. Sen tog jag mitt förnuft till fånga = jag höll på att spy. Kutade resten runt 4:18.

Nöjd.