Jag är helt övertygad om att det krävs en inre motivation för att nå uppsatta mål. Utan inre drivkraft nuddar man kanske en eller annan trädtopp, men stjärnkontakt? Knappast.
Jag måste alltså vilja – verkligen vilja – springa milen på 45 minuter. Jag måste tycka att det är viktigt. Värt smärtan. Om inte viljan finns kan jag lika gärna nöja mig med att sitta på en gren i lönnen utanför fönstret och dingla med benen.
Just nu sviktar det inre drivet. Då är jag så jäkla glad att jag har tillgång till en suverän extern drivkraft – coachen. Nej, jag menar inte att jag tränar för hans skull. Men han hjälper mig att hitta fokus. Och han är en sjuhelsikes bra draghjälp!
Idag var det dags för backvarv runt Sten Sture igen. Hade Per inte varit med hade jag gett upp. Börjat gå uppför. Joggat tillbaka till bilen efter två varv. Nu slutförde jag alla fem varven. Det gick visserligen rätt kasst, men det gick.
Faktum är att mina två senaste kvalitetspass gått trögt. Sånt knaprar i kanten på löparsjälvförtroendet. Men det går att fixa med lite coaching, intern jävlaranamma och en rulle gaffatejp.
blogg@bureborn 
Så sant. Viktigt att ha människor omkring sig som pushar ibland!
Ja så är det säkert. Jag tror att du har den inre motivationen! Och att du kan! Men rädsla för att misslyckas kan ibland få en att tro att man inte har dem.. Motivationen eller förmågan. Det är då man ber coachen om hjälp så de där grillerna försvinner ur skallen! 😉
Ja, Jag tänker att så länge man bekymrar sig för den temporärt bristande motivationen, har man fortfarande i grunden ett eget fokus på målet. Jag gissar att coachen (förutom att vara draghjälp och trevligt sällskap) hjälper dig att känslomässigt inse värdet av varje pass i relation till målet, att fokusera på träningen och inte (som Ingmarie också säger) på hur långt det är till målet eller något annat motivationshämmande . Om du däremot i grunden hade tvivlat på värdet i att nå målet hade det varit en annan sak.
Själv saknar jag engagerande löparmål, varför jag inte heller bekymrar mig så mycket om min bristande träning längre. Vad tycker coachen om det?
(min coach alltså)
Tror också att det krävs en sjujäkla vilja om man har satt upp tuffa mål och vill nå dem. Bra coachning underlättar självklart men jobbet ska göras av en själv.
Det kan ju vara motivation i sig att inte ”svika coachen”. Jag funkar iallafall så att jag lättare ”ger upp” när jag kör kvalitet ensam. Men i grunden är det ju ändå ens eget fokus på nåt sätt. Starkt jobbat förresten!
Gaffatejp? Kan jag kanske behöva.
Västgötskan: Lite pisk utifrån ska inte underskattas. 🙂
Ingmarie: Tack för att du tror på mig! Prestationsångesten är ett förbaskat illvilligt spöke. Så det är ju en himla tur att det finns vettiga människor, som coachen, som kan få upp en på banan igen.
Jumper: Klokt du. Men lite av motivationsbristen beror nog på att jag tvivlar på målet i sig. Att springa milen på 45 minuter, vad spelar sånt för roll om 100 år. Typ. Att intala sig att målet är oviktigt gör det ju dessutom lättare att ta ett misslyckande…
Som coach tycker jag din inställning känns rätt trivsam. Löpning kan helt klart få vara sån också, helt kravlös. Så länge du inte själv irriterar och oroar dig över situationen förstås.
Carina: Och så måste man våga också. Våga vilja. Ibland skulle det vara så skönt om någon annan kunde slänga sig ut för stupet…eller tävla i ens namn… 🙂
Malin: Helt klart är det lättare att ge mer när man tränar tillsammans med någon. Under förutsättning att träningskompisen är av samma skrot och korn vill säga. Och gärna bättre än en själv.
Anneliten: Gaffatejp = silvertejp. Allt kan fixas med silvertejp!
Nu förstår jag din kommentar på mitt inlägg ännu lite bättre. 🙂
Du vet, jag tvivlar inte en sekund på att du kommer att fixa milen på under 45 min! Min erfarenhet hittills är att jag alltid har en riktigt jobbig och motig tid precis innan det släpper och man kliver upp en nivå i löpandet, precis som jag gjorde nu. Tror att du kanske upplever samma sak. Håll ut nu och inkassera dina framgångar inom kort! 🙂