Sörmland, så sakteliga

Min sambo – M – springer inte. Eller jo, han kutar ett pass då och då. Men han springer inte. Inte på riktigt.

Och så plötsligt föreslår han att vi borde passa på på sista semesterveckans barnfria dag. Passa på att springa långpass. Våra trädgårdstolar är vingliga. Det är mycket nära att jag ramlar baklänges.

Jag vet direkt vart jag vill att löparutflykten ska gå. Sörmlandsleden. Som Niklas på Livsnjutarbloggen skrivit så lockande om. Niklas, vars mål är att springa ledens alla 100 mil. M och jag nöjer oss med en liten smula.

Vi tar bilen till Läggesta utanför Mariefred. Startpunkt för etapp 15:1. Första kilometern går längs väg 223, snuddande nära E20. Bilarna vrålar förbi. Mina ben piper och kvider. Redan långpasströtta efter lördagspasset.  Två och en halv timme har vi tänkt springa. Jag misströstar och misstänker att vi inte kommer att hinna till Marvikens trolska vatten innan det är dags att vända.

Men det gör vi. Låter handflatan flyta mot ett näckrosblad.

Det händer något närmast magiskt när mina löpande fötter möter barrbeströdda stigar. Kroppen tycks glömma att den är trött och lite öm. Fylls av våtskogsdoft och mossgrönska.

Men trots glömskan går det allt annat är fort. Nästan gångfart. Gott om tid att byta kranvatten mot källvatten i dricksflaskorna. Smakar så mycket godare till russin och salta mandlar.

Vi lufsar fram genom vacker, varierad terrräng. Småpratar. Stressar inte över olöpbara sträckor. Med replängder.

Så säger M: Nästa gång, då upptäcker vi en annan etapp.

Nästa gång.

Jag tycks ha fått en sambo som vill springa. På riktigt.

Annonser

11 thoughts on “Sörmland, så sakteliga

  1. Ja, det var väl mest en tidsfråga, när han har en en sambo som dräller av löparbaciller.
    Tråkigt att ni måste springa samma väg tillbaka. Eller förresten, när till och med motionsspåret hemma helt ändrar karaktär sprungen åt fel håll, så kanske etapp 15:1-2 av Sörmlandsleden håller för en repetition. Min egen erfarenhet av den berömda leden inskränker sig till de fagra milen mellan Björkhagen och Handen.

  2. Härligt Sofia! Väl valda etapper kring Marviken och vad kul att sambon joinade på äventyret. Just de riktigt kuperade etapperna är sköna för det innebär en del gång (och återhämtning) och man behöver inte vara en hängiven löpare för att uppskatta terrängjogg i sakta mak. Tror etapperna nere i Kolmården vid Bråviken (med övernattning på Stavsjö Wärdshus:) kan vara något för dig och sambon, ledens högsta/häftigaste utkikspunkt, ja, och så lite romantik på köpet 😉

  3. Benet: Tack! Jag håller tummarna för att M:s löplust håller i sig. Ser fram emot semestrar på löpande fot.

    Jonna: Det var verkligen jätteläckert. Joha Bauer läckert.

    Andreas: Hon borde ju inte vara så svårövertalad, med tanke på att ni redan kutar en del ihop.

    Staffan: Själv har jag inte vågat mmig in på Enavallen. Rätt fånigt, faktiskt.

    Carina: Och på så behändigt avstånd dessutom. Hihi. Enda trixet är att vi måste låna ut barnet för att kunna springa ihop längre stunder.

    Jumper: Lite trist var det förstås att behöva vända, men precis som du själv konstaterar så blir upplevelsen en annan åt motsatt håll. Och här höll naturen definitivt för en baklängesrepris.

    Niklas: Bra val? Såklart! Jag har väl läst din blogg. Stort tack för inspirationen! Det var verkligen superfint vid Marviken.
    Stavsjö värdshus är romantisk alltså. 😉 Låter som en bra idé för en höstutflykt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s